Valborg

Vi kunde sitta ute och äta på Valborgsmässoafton - hur ofta händer det? Underbar kväll! Varm och ljus som våren ska vara.

Liva och Jag hade dekorerat bordet och gjort fint med kvistar från trädgården.

God mat och dryck med amerikanskt tema (förutom rosé-vinet) stod på menyn.

Och vi gick bort till byns idrottsplats för att se på Majelden. Barnen tyckte det var mysigt. Vi vuxna tyckte nog att det var lite stelt - ingen kör och sådant som vi är vana vid. Det blev trots allt en supermysig kväll i goda vänners sällskap. Manchester United-matchen fick runda av kvällen och vi skildes åt trötta och nöjda.

Prinsesskalas

Jag och Liva dukade hennes kalasbord i lila och cerise. Prinsessblommor (rosor) och diamanter (pärlor & paljetter) prydde bordet.

Diamanter på bordet.

Några av prinsessorna spelade prinsess-spel medan andra lekte med Barbie-dockor.

Hungriga tjejer väntar på hemmagjord pizza. 

Det bjöds på jordgubbstårta, cupcakes, cookies och chokladbollar till efterrätt.
När alla var klara med sin fika väntade skattjakt i trädgården....
Liva var nöjd och glad och tyckte att hennes prinsess-kalas blev perfekt!
 (Det är ju det som är huvudsaken!)

Surprise!

Påsken rusade förbi i ett ruskigt tempo - jag missade att åka på konstrundan som brukar vara en utav vårens höjdpunkter för mig! Tiden räckte helt enkelt inte till.

Min fina London-babe

Natten mellan torsdag och fredag ställde jag klockan på 01.15 för att köra in till stan och hämta min vän Sandy som kom från London för att överraska sin familj lagom till släktens påskmiddag. Hon fick sova på min soffa och gömma sig hos mig tills det var dags att entra festen. Vi hade obligatorisk catch-up på vad som hänt sedan sist och åt en långfrukost ihop på fredagsmorgonen. Därefter drog påskhelgen igång och det var middagar och bjudningar om vartannat. Jag tror aldrig barnen ätit så mycket godis...

Idag har varit en lugn dag som inleddes med en tur till IKEA tillsammans med syster - jag köpte nästan ingenting men det blev ändå märkligt dyrt... Men nya lampor och måste-grejer fick jag åtminstone med mig hem! Nu ska jag uppdatera mig inför en fullsmockad vecka på Högskolan och landa en stund innan jag ska sova.

Jag vet att jag helt enkelt måste ta tag i den här bloggen ordentligt om jag inte ska lägga ned den helt. Jag veeeet. Jag fattar inte vart tiden tar vägen denna terminen. Helt otroligt.

Pre-Summer

Vi hade sommarvärme med 19grader i skuggan igår.

Picknick med smoothie och glada, lyckliga barn som hittade på bus - kan man önska sig en bättre dag?
Helt ljuvligt och fullkomligt underbart - vi var ute i stort sett hela dagen!

Black & White night with loved ones

Min fina vän var världens bästa värdinna och bjöd på underbart god pasta carbonara, vitt vin och en fantastisk kväll som innehöll smågodis, melodifestivalen, övernaturliga inslag och förstås galet mycket skratt!

En av de absolut snyggaste mammorna jag känner ;) 

En klassisk fota-sig-själva-bild är nog ett måste en sådan här kväll, right? 

Hon är helt enastående, min fina vän.

Jag höll i kameran. (Yes! Den som är kass och inte fungerar som den ska!)

Så här kan två mammor som ska göra stan se ut.

23

Ja, igår var jag 23. Det blev en tjejkväll med gamla och nya vänner som slutade på ett dansgolv i stan.
Allt som allt en toppenkväll förutom då det var dags att åka hem och jag stod ensam kvar mitt i natten utan vare sig kort till bussen eller annan möjlighet att ta mig hem. Tur är det väl då att man har en förståndig och världsbra lillasyster som kan köra och hämta en, trots snöstorm och huvudvärk! 

A pale wintermorning

Årets första dag var blek. Mjuk. Grå som så många dagar förut det gågna året. Den regnade bort och vägen, träden, himlen flöt samman. En stril av vått som letade sig utför branten taket utgjorde förvandlades till en droppande välkomstkommitte åt oss när vi kom hem innan det  slog i marken och spräcktes till en kaskad av små, små pärlliknande kulor för att slutligen bli ett med marken. Det var som om de försvann i tomma intet. Årets allra första timmar spenderades i en lånad säng. Min son tätt intill. I rummet bredvid låg min man och dotter. Jag hörde dem röra sig i sömnen där på andra sidan väggen. Ett främmande hus med främmande ljud, dofter... Bakom oss en fin kväll i goda vänners sällskap. Champagne, trerätters middag och fyrverkerier. Kyssar. Kärlek. Värme. Tre ofödda liv i väntan på att snart få öppna ögonen och möta ljuset utanför den skyddade värld de befinner sig i just nu. En kväll i förväntans tecken, präglad av vänskap och gott hopp inför framtiden. Vi välkomnade 2012 som ett år i positiv anda. Många av våra nära och kära väntar sina första eller andra barn inom några månader vilket känns så bra. Förut var det nästan bara vi som var föräldrar men under året kommer det förändras. Jag hoppas och tror att vi kommer komma varandra ännu närmre då.

Lilla torsdag

Det bråkas för fullt i vårt hus. Men mitt i allt klämmer Fröken Bus ur sig ett "Jag älskar dig, Lillebror!"

Tjugofem - Gissa vad vi gjorde?

Fru Persson och Fru Månsson in action!

Herr och Fru.

Födelsegrisen och jag.

Foto: iPhone/Instagram

Pyssel

Jag och Liva har adventspysslat. Konservburken har rymt kondenserad mjölk förut men fick nu en ny uppgift som kruka åt en liten vit hyacint. Runt löken stoppade vi frasig vitmossa och kring den fina, matta burken knöt vi en snutt paketsnöre - i ena endan knöt vi fast en liten nyckelberlock.
 Visst blev den söt?

På promenad i novembersolen

Gruset knastrade under de små hjulen på skrindan och vi fick hjälpas åt att dra i uppförsbackarna. Barnen satt fint tillsammans på en filt och njöt av det sövande ljudet som uppstod när vi drog fram över asfalten. De var tysta. Lyssnade och intog trädkronornas konturer ovanför deras små huvuden. Fåglar som svepte över himlen och ett dovt sus från havet längre ned på gatan. Bortom den plats där marken mötte himlen tog havet vid, det visste de. De kisade i novembersolen. Kylan var krispig, hård.

Det var kalla fingrar att gnugga liv i och vi värmde oss med fika och mys när vi kom in.

Det är så här det är!

Det blåser när regnet försiktigt vidrör mig, som en varm omfamning medan kvällsskuggorna mjukt tornar upp sig som skyddande soldater. Jag har vetat det sedan du kysste mig första gången. Dina läppar mjuka, blöta och varmare än någon annans. Det var som om staden blev gråare än någonsin, bleknade och suddades ut till en enda otydlig massa av huskroppar, människoformer och vibrerande vägar. Jag kan göra dig lycklig om du låter mig vara den jag är - jag kan göra dig lycklig om du tillåter det! Om du låter mig kyssa dig godnatt och färga dina läppar med ömma ord, alla de som ryms inuti. Jag samlar på mig under dagen och de fyller mig, bankar inifrån och vill komma ut framåt kvällen; jag vill klä av dig så att du är precis sådan som du är och därefter klä dig i kärleksförklaringar. Jag vill börja nedifrån och arbeta mig uppåt, varsamt. Jag har smekt de små sprickorna i dig och försökt laga dem, foga samman dem med ärlighet och närhet. Du är min hemstad. Den plats där jag har mina rötter och den plats jag sökt efter hela mitt liv. Jag har gått ensamma, ödsliga, tomma vägar. Vägar med människor precis som jag. Skal. Sköra utan innehåll - som när som helst kan falla i sär. Det räcker att någon ger dem en knuff på fel ställe. Säger fel ord. Allting rämnar på en sekund. Jag har min hemstad. Den plats där jag vill skapa minnen. Jag vet att jag har mina rötter i dig, jag har letat hem och funnit dig. Levt splittrad och känt mig jagad, orolig, otrygg och rädd. När du låg bakom mig högt ovan marken med din muskulösa kropp tätt intill min; naken, mjuk, varm och hård på samma gång, fick du mig. Du fick mig! Du har mig! Jag läktes inifrån och blev hel. Du har smekt mina skåror och sprickor och lagat dem precis som jag lagat dina. Vi var spretiga då men vi har fogats samman. Våra själar har slagit rot i varandra. Om man skulle öppna oss, knäcka oss på mitten och se innanför skalet skulle man se ett enda virrvarr utav själsflätor. Väck mig aldrig! Jag vill aldrig gå utan. Jag vill vara trygg och vuxen med dig. Du och jag har blivit det. Vuxna. Vuxit. Inte två barn längre. Trots att vi lever på gränsen; barn ibland men vuxna mest. Varje dag är det Du.

Hon i natten

Hon var annorlunda och vägrade blunda. Mörkret klädde henne och hon såg möjligheter i natten. Livet delat i två. Viljor som slits inombords. Drar, pockar, lockar. Vad vill hon? Vem är hon?

Vinglig på kullerstenen. Hon visste hur hon skulle få dig. Färger, färger, färger.
Hon rymde i Stockholm och stod liten, vilse på pendeltåget till Märsta. Ensam i en stor stad. Hon var tolv år och hon rymde. Ingen visste utom hon. Ingen visste utom hon. Hon.
Hon var fjorton år och såg sina vänner falla långt ned. Var med men ändå inte. Hon fanns där. Var närvarande där men frånvarande, befann sig hela tiden utanför. Iakttog. Hon stod på en strand i Florida med händerna i sidorna och såg med skepsis på silikonbröst och stringtrosor. Kär och galen. Mest galen eftersom hon var kär i den hon var kär i. Kärleken var ironisk. En teaterföreställning varje dag i tre år. Samma pjäs. En enmansshow. Dålig kritik och utskrattad.
Hon kunde vara den hon ville och den du ville hon skulle vara men hon kunde inte vara sig själv. Hon ville stå i regnet med dig för där syntes inte tårarna. Hon ville skratta i natten. Det var då. Då. Hon var då, en sekund av ett helt liv.

En svunnen tid som inte längre finns. Hon finns men hon finns inte mer.
Jag saknar inte henne. Vad hette hon nu igen?

Det enda som botar

Vi är många förvirrade hjärnor som försöker bringa ordning i litteraturkaoset innan tentan i nittonhundratalslitteratur. Choklad och skratt hjälper mot det mesta!

Pappatid

Två pappor och två barn. Det är onsdag och deras speciella tid i veckan; en hel timme att bara njuta av varandras sällskap utan mammor och syskon.

Ilon och Isabell är nästan lika gamla, det skiljer någon månad mellan dem, och de är lika tokiga i vatten båda två. De går fortsättningskurs i babysim och lär sig allt möjligt bra - de dyker, simmar in mot kanten och får lära sig att bli självständiga i vattnet. Jag var med och tittade en liten stund idag, för allra första gången och blev verkligen förvånad över hur otroligt duktiga barnen är! De är fullkomligt orädda och vågar släppa taget om pappa trots att det är djupt vatten.  Jag fick lite mammaledighetslängtan för en kort stund när jag satt där och såg hur mysigt de hade det tillsammans. Kan bara konstatera att tiden går alldeles för snabbt ibland...

En tilltalande färgskala

Kaffe:  Lent, bränt, mustigt, lite beskt och sött. Gyllene. Kolsvart.
 Små stänk av kärlek. Hett, hett, hett.

Vi var en stund i skogen idag.

Skogen doftade gott. Ljungen så dov och blek jämfört med mossans ilskna grönska, nästan tillintetgjord. Det var jag och min syster på promenad längs de oorganiserade stigarna. Det var tyst och vi sade inte så mycket till varandra. Det behövdes inte utan tystnaden var så där bekväm och skön som den kan vara mellan två systrar som redan har sagt det mesta till varandra. Mossan såg inbjudande ut. Mjuk. Vi lade oss ned och tittade på träden ovanför oss. Tallarna reste sig mot den gråblå himlen. Vi låg så en stund. Tysta. 

Höstvisning

Ännu en dimmig, disig morgon - fuktigt, grått och rått utanför. Det är varmt och ganska rörigt här inne. Jag har inte druckit kaffe ännu och varit uppe sedan klockan sex. Jag vaknade till en lördag tätt intill min man. Jag drog honom intill mig och njöt av att få vara vaken med honom en liten stund innan han måste hasta iväg för att åka till jobbet. Barnen vaknade förstås och var pigga direkt - det skulle lekas, stökas... I staden är det modevisning på torget vid lunchtid och min syster ska visa plagg från någon av stadens butiker. Jag hoppas det spricker upp en aning. Solsken hade varit ett fint inslag en lördag som den här.

Nu

Eftermiddagen har gått sakta. Vi hämtade barnen som var trötta, klängiga och fredagsrastlösa. M åkte till Stockholm och vi har helgen för oss själva. Han är hemma på söndag och då bär det av på äventyr till Äppelriket - det är höst för mig! Att titta på äppeltavlan för året, köpa frukt och drycker är så mysigt! Ikväll ska min syster vara här och hon stannar över natten. Vi ska se film och dricka lite vin, prata och bara vara. Jag har tänt ljus och ordnat grönsaker och dippor. Förhoppningsvis somnar Liva tidigt och vi får kvällen för oss själva.

Om att vänta sitt första barn. Och om att vänta på ännu en familjemedlem.

Jag har vänner som snart ska få ett barn. Deras första. Jag är övertygad om att det kommer bli ett fantastiskt litet barn. Deras kärlek är ny och fin och förväntningarna höga. Det får mig att tänka tillbaka på vår första tid som väntande, längtande och livrädda föräldrar. Jag var 19 år. Det pirrade i hela mitt väsen och jag var beredd att dö för det lilla frö som växte inuti mig. Den känslan är oslagbar. Jag hade inget fast jobb, vi bodde i en liten och trång tvåa på stans mesta partygata. Vi var lyckligast i världen och allting kretsade kring vårt bebisfrö. Nu är vi fortfarande lyckligast i världen - bebisfröet har vuxit, kommit ut och står i full blom - hon är tre år och ett halvt. Världens busigaste, klokaste och finaste tjej - jag vet att jag har sagt det förut men det är så klart sant och värt att upprepas. Hon har en lillebror, fin och busig, som också äger mitt hjärta. De delar det så fint på hälften, eller snarare har de ett helt hjärta var för det har nog vuxit sig dubbelt så stort. Ni vet, två barn blir två hjärtan. När jag ser våra vänner som så lyckliga och kära i varandra längtar och väntar på sitt lilla barn blir jag alldeles rörd. Det ska bli spännande att få träffa deras lilla troll någon gång i Januari. Det kommer också en liten kusin till våra barn i Februari - Att familjen växer känns fantastiskt och jag längtar efter denna lille krabat massvis! Jag har redan börjat titta på fina saker som jag vill ge bort.