Brist på?

Nu är jordgubbarna riktigt billiga. 15:-/litern. Jag förstår varför.
De ser fantastiska ut men smakar  inte så mycket som de gjort förut. Är det brist på solsken?
Jag tycker avsaknaden av sol har samma effekt på mig... Kom igen Juli! Mitt hopp står till dig!

Var är du, sommar?

Godmorgon. Jag undrar vart sommaren gömmer sig. Grå himmel och träd som viker sig för vinden.
Ingen värme. Inga bara ben och nakna tår som sjunker ned i solvarm sand. Ingen ljum bris som får huden att knottra sig av välbehag. Inga långa dagar utomhus, spontana äventyr och outforskade platser.

Vi har fem dagar ledig tillsammans och hittills har dagarna regnat bort. Vi har tänt ljus, ätit jordgubbar och bara varit. Mysigt förstås men vi har gått ett helt år och längtat efter ljus och Sverige som blir så annorlunda på sommaren.

Jag längtar efter färgen blå.

Vardagstankar

Jag gick med slutna ögon medan vinden och jag blev ett; vilken mäktig känsla det var hur luftmassan slog emot mig. Jag drog ned den i lungorna med ett djupt andetag. Höll kvar vinden inom mig några sekunder innan jag med beslutsamhet släppte den fri igen. Jag fick en stund med morgonkaffet och tidningen - en viktig del av dagen för mig som hjälper mig att slappna av och varva ned. Landa lite grann innan dagens alla måsten drar i mig och tvingar mig ut ur min dvala. Helgen har varit kaosartad av anledningar jag inte vill gå in på här men när klockan ringde i går morse kändes det som om världen vändes upp och ned, jag tappade balansen och höll på att falla ur. Jag var inte alls redo att möta en ny vecka men jag antar att det kan kännas så där ibland. Som om vardagen är en stor tjock betongvägg omöjlig att tränga igenom.


Vår lilla by är vacker på morgonen. Jag älskar ljudet av fågelkvitter och prasslande buskage. Det är så otroligt rogivande att iaktta hur människor vaknar till liv och gör sina morgonbestyr. Hämtar tidningen. Lämnar på förskolan. Stressar till bussen. Packar in och ut ur bilar. Jag tycker om den korta promenaden hem från förskolan - den ger mig tid att tänka och bara ta in dagen. Jag tycker om att det är människor som arbetar på vårt hus; även fast jag inte pratar så mycket med dem så finns de här runtomkring och har funnits i snart ett år nu. Jag har vant mig, liksom. Jag kommer tycka att det känns tomt när de är färdiga med huset. Deras hamrande, sågande, skrattande och pratande är hemtrevligt. Det är stökigt, rörigt och vi har inte full tillgång till baksidan och det är  mindre spännande att vakna upp med män utanför sovrumsfönstret men nu har byggställningen utanför vårt sovrum plockats ned och det problemet är ur världen.

Idag väntar English University Grammar-plugg och sedan ska jag ta mig in till Högskolan för ett seminarie i just Grammar...

Eveningthinkingandturningthoughtsinsideout

Hey Daydreamer, soaking up the sun with that young heart. Hey Daydreamer with eyes that could make mountains move. Why do you shake my world? Hey Daydreamer can I join your fantasy? Don't want to wake before my dream is over. Hey Daydreamer, you take me there with that soulconsuming eyes of yours and time is everything.
I feel your smile pressed against mine.  Like rainbows it could be just imaginary, an illusion to  the lovers, the dreamers and me. Im taking a moment and Im imagine that Im dancing with you and that I got everything I need.
Hey Daydreamer, what a beautiful mess this is. Why do you shake my world? Hey Daydreamer, soaking up the sun with your eyes...

Give me the soft touch of a golden sky

På ängen utanför vårt hus, sommaren 2011.

Som det kan vara

Tystnad. Det susar i mitt inre och någonting slår hål på mig inifrån. Känslorna svallar och ryms inte inuti -jag vill skrika och tömma kroppen på alla dessa motstridiga rytmer som skulle kunna kallas tvivel, glädje, längtan, trygghet och harmoni med ett och samma ord. Jag vill känna tryggheten omsluta mig och vagga mig till drömlös dvala. På samma gång bultar mitt hjärta hårdare än någonsin och lungorna knyter sig, syret hejdas och det svartnar för ögonen. Jag kniper ihop ögonlocken, mascararester svärtar mina kinder och jag hoppas på en mjuk landning efter mitt skoningslösa fall i världsrymdens alla dimensioner. Tystnad. Jag säger ingenting och det är tyst runt omkring. På samma gång som tystnaden är total susar det inuti. Så öronbedövande och outhärdligt men också motsägelsefullt härligt. Livet i mig, som ett rus eller en rejäl fylla - jag slits mellan drömmar och verklighet, mellan vakna och somna. Mitt emellan. Mellanting. Lagom. Jag vill inte ha lagom - jag vill ha allt!

Var det någonting jag sade? Eller var det en fjäderlätt tanke som bara genom att snudda vid mig satte igång en orkan av stormande känslor inuti?

Vårlikt? Vårigt?

Jag gned morgonljuset ur ögonen i morse och kastade mig ut i den friska vinterluften. Det var inte så där grått och dystert som det brukar vara men inte heller frasigt, blått och soligt.

Jag tror att våren har kommit nu. Det stod i tidningen och ingen är gladare än jag! Jag längtar något ofattbart efter att kunna gå utan jacka, barbent i shorts eller ett svepande klänningstyg som följsamt rör sig med vinden. Fräkniga kinder och solblekt hår. Skinnsandaler och målade tånaglar. Att dricka kaffe på en bänk i vårsolen, doften av grönskande gräs och känslan av att inga bekymmer kan tynga lyckan ljuset och mildheten förmedlar... Jag hoppas det går snabbt till April, åtminstone. 

Alla andra

Jävla blogg. Jag hat-älskar den.

Ja, vad ska jag säga idag?
Jag läste i tidningen idag att alla i min ålder befinner sig utspridda världen över, de reser runt i olika stora städer, exotiska platser och använder sin iPad (?) frenetiskt. Det är liksom normen.
Idag sitter jag här och försöker läsa The Color Purple, dricka kaffe och stressa ned lite. Jag befinner mig i Skåne i Sverige och är lycklig över att snön har kommit så att barnen kan få åka pulka på en hemmabyggd backe på ängen bakom vårt hus... Jag läser på Högskolan och kämpar med att räcka till åt alla jag ska, bör och måste räcka till åt. Är jag lite misslyckad då? För åldersgruppen jag befinner mig i alltså? Jag tänker på att jag borde vara det eftersom jag inte reser jorden runt och lever för dagen, som krönikan sade att "alla" unga vuxna av idag gör? Jag är 23 och jag har en iPad som jag inte använder  frenetiskt. Jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig faktiskt himla lyckad.
Självklart vill jag resa! Tillbaka till New York och San Fransisco igen! Till nya exotiska, varma öar och pulserande platser som är för mig att upptäcka! Leva för dagen tillsammans med min man och mina barn! Men det hinner jag ju förhoppningsvis med, det också.

Jag befinner mig mitt emellan två läger. Den ena sidan är "alla" i min ålder som studerar och lever för party eller reser och tar spontana beslut, är utspridda över hela världen med massor (?) av pengar att göra vad de vill för och tar dagen som den kommer.  Den andra sidan är "alla" föräldrar  med fasta jobb, egna hus, designmöbler, resor inbokade och som fortfarande har pengar på banken.
Jag är mitt emellan. Ung med ett brinnande hjärta, en pulserande längtan efter ALLT men samtidigt jävligt vuxen med barn, bröllop i ryggen och ett hyrt hus.

Det är oftast det som stressar mig mest. Att jag står mitt emellan. Passar inte riktigt in i något av lägren...

Hjälplös

På väg mot Kristianstad. Jag frågar men får inga svar och tiden tycks tung på mina axlar. Jag avskyr känslan att bli trampad på, jag avskyr känslan som infinner sig då människor skyller på principer för att de inte vill, orkar eller vågar fatta egna beslut och visa medmänsklighet. Jag avskyr att min framtid ligger i någon annans händer. Jag stampar på samma ställe och kommer inte någonvart. Som om jag befinner mig i en bubbla, instängd och omringad av tjocka ogenomträngliga väggar. Jag pressar med hela min kroppstyngd mot det som skiljer mig från mitt mål men det går inte hål på den mur min bubbla utgör. Hjälplös. Som att skrika för full hals på botten av ett gränslöst hav.

Om nytt liv

I söndags föddes ett barn. En liten pojke. Våra vänner är föräldrar till honom och jag är rörd in i själen. Jag kan inte säga emot att jag är ganska vek när det kommer till kärlek. Det fint och kanske det som gör världen vacker om man tänker efter. När kärlek resulterar i att ett nytt liv blir till slår det allt. Det är enastående, fantastiskt och så enormt att ingenting annat blir viktigt i jämförelse. Allting handlar om det.

Snart föds en ny familjemedlem också. Jag längtar verkligen. Hans mamma är så vacker med sin runda mage. Hon är en sådan person som klär i att vara gravid. Som bär upp sin mage med stolthet. Att tänka på att det inuti den där vackra, runda magen finns en helt ny individ som snart är färdig att möta en värld där himlen sakta men säkert går mot blåare toner, en tid där solens värmande strålar varsamt smälter frusna innanmäten och får världen att explodera i färger. Nytt liv i en frusen tid.

Han sa det

Foto: A. Simonsson

Till och med stjärnor brinner. En del faller till marken, dessutom. Ja, så sa han. Han med den sammetslena rösten, han som säger orden som slår hål på mig, liksom punkterar mig så att luften rinner ur mig. Tar slut. Jag upphör att existera och blir ett med de orden. Det krävs en viss ansträngning att lära känna sig själv. Ta reda på vem man är och vem man vill vara. Jag vill inte lära mig en lögn utan leta efter sanningen trots att himlen är mörk och sikten skymd. När jag ser på honom faller jag som en sådan där stjärna, mitt inre fattar eld och jag faller, faller, faller tills han fångar mig precis innan jag slår i den hårda, skoningslösa marken. Han får min kärlek.

Själsfrände

När jag ser tillbaka ser jag oss så som vi var. Betraktar bilden av oss med tiden i ryggen. Själsfränder. På väg in i någonting nytt och någonting okänt. När jag ser på oss nu ser jag oss som vi är. Vi skymtar fram mellan sådant som döljer oss. 

Själsfrände, ser du att solen går upp och färgar oss?

Swept away

Gata upp och gata ned.  Jag går med huvudet högt men mitt inre är i uppror. Jag trodde jag visste vad jag ville med mitt liv men saker och ting kastas om hela tiden och jag står handfallen. Som om kullerstenen sveps bort under mina fötter och husen rasar över mig på samma gång. Jag låter livet rusa iväg med mig och gör vad jag måste. Tvingar mig själv att stå still några sekunder och drar djupa andetag som får kroppen att skälva. En jordbävning raserar mina murar och blottad går jag runt hörnet för att möta någonting annat. En ny gata? Ett torg? Människor? Jag står i ett vägskäl och marken vibrerar.  

Mellan sömn och vakenhet.

Jag tänkte på alla drömmar jag drömt. Ville ligga kvar i sängen och bara slukas upp av dem. Försvinna bort, långt bort till en plats där ingen kan nå mig. Verkligheten är inte vass där.

A pale wintermorning

Årets första dag var blek. Mjuk. Grå som så många dagar förut det gågna året. Den regnade bort och vägen, träden, himlen flöt samman. En stril av vått som letade sig utför branten taket utgjorde förvandlades till en droppande välkomstkommitte åt oss när vi kom hem innan det  slog i marken och spräcktes till en kaskad av små, små pärlliknande kulor för att slutligen bli ett med marken. Det var som om de försvann i tomma intet. Årets allra första timmar spenderades i en lånad säng. Min son tätt intill. I rummet bredvid låg min man och dotter. Jag hörde dem röra sig i sömnen där på andra sidan väggen. Ett främmande hus med främmande ljud, dofter... Bakom oss en fin kväll i goda vänners sällskap. Champagne, trerätters middag och fyrverkerier. Kyssar. Kärlek. Värme. Tre ofödda liv i väntan på att snart få öppna ögonen och möta ljuset utanför den skyddade värld de befinner sig i just nu. En kväll i förväntans tecken, präglad av vänskap och gott hopp inför framtiden. Vi välkomnade 2012 som ett år i positiv anda. Många av våra nära och kära väntar sina första eller andra barn inom några månader vilket känns så bra. Förut var det nästan bara vi som var föräldrar men under året kommer det förändras. Jag hoppas och tror att vi kommer komma varandra ännu närmre då.

Spegelflickan

Rufsigt hår. Rufsigt inre. Hon speglar sig och försöker se genom glaset. Vem är hon som står på andra sidan? Hon som står där med randig mage under ett genomskinligt linne. Händerna längs med sidorna. Blicken fäst i två exakt likadana ögon. Grönbruna. Sminkrester som smetats ut och svärtat ned hennes ansikte. Vem är hon? Hon ser trött ut men hennes ögon lyser. Det finns någonting där inuti dem. Är hon lycklig? Är hon glad? Är hon sprudlande och full av liv? Kaffesmak i munnen. Det doftar sömn och vila i rummet. Utanför är gräset brunt och himlen grå som alla dagar som passerat nu. Hon på andra sidan spegeln spricker upp i ett leende men det suddas ut i nästa sekund. Är hon en flicka? En kvinna? En gammal själ i en ung kropp? En ung själ i en gammal kropp? Vart går gränsen och vad skiljer dem åt?

Jag är en supermamma, visst?

Julen är över och har präglats av mysiga stunder, lugn, harmoni, kärlek och äkta glädje. Den har också varit fylld av stress och en smula dramatik. Det är inte varje julafton någon får hämtas med ambulans och det är långt i från varje julafton som båda mina familjer har varit samlade vid samma julbord.

Hösten som har gått har varit tuff. Jag ljuger om jag försöker påstå någonting annat. Jag försöker hela tiden se det fina och ljusa i saker och ting; lägga märke till detaljer och små obetydliga vardagsfragment som med rätt inställning blir betydelsefulla och viktiga. Denna hösten har min positiva sidan fallerat och smetats ut i någonting otydligt och fläckigt. Jag har inte riktigt känt igen mig själv. Stressen är min värsta fiende. Den tär på min själ. Mitt väsen. Min kropp. Mitt humör. Det är inte så lekande lätt att dansa fram genom högskolestudier på heltid samtidigt som man vill hinna vara en egen person och ta vara på sina intressen, hitta små andningspauser och stunder av egen tid, träna och va snygg, ha ett fint, välstädat och alltid-redo-för-gäster-hem, laga mat, hämta och lämna på dagis, handla, träffa vänner och familj, vara en kärleksfull och glad fru... Och viktigast av allt: vara en bra, trygg, kärleksfull mamma åt två barn som törstar efter närhet. Att sedan vikariera och jobba lite strödagar i kassan på Maxi ovanpå det. Jag är inne i en period där jag bara vill gräva ned mig under en gräsprydd äng och vänta i ett slags ide tills saker och ting lättar en aning. Jag vill vara en supermamma, en superfru och en superMathilda men jag orkar inte det just nu. Hej då Super-Me! Välkommen jag-gör-så-gott-jag-kan-Mathilda? Eller vad är nästa steg?

Min bubbla

Morgonen har varit sådär blandat bra som en morgon i vårt hus kan vara. Lugn och mys i soffan varvat med bus och stök. Mina barn är verkligen fulla av energi från det att de slår upp ögonen på morgonen. Det är inte några långa stunder de kan ligga tätt intill i sängen och bara vara längre. När L var liten låg hon ofta bredvid mig och klappade mig på håret, viskade fina ord i mitt öra och bara var nära. Sedan lillebror (eller sedan hon blev äldre?) kom har hon blivit allt mer lik mig som jag var förut. Fullt ös. Upp och hoppa! Livet väntar! Man kan ju missa något. Jag orkar inte vara sådan längre. Jag försöker hitta tillbaka men tappar bort mig själv lika snabbt igen. Ibland känns det fruktansvärt att all energi runnit av mig, att jag tappat sugen lite. Att jag liksom inte orkar säga JA! innan jag tänkt eller hunnit känna efter. Förut var så bra. Äventyr på äventyr utan andningsuppehåll och världen hade aldrig skådat en mer social och händelsetörstande människa än mig. Något har hänt. Det känns som att verkligheten har slagit hål på min bubbla.

Om ljus

Ljuset som strilar in genom de smutsiga fönsterrutorna är uppfriskande. Utsikten fri. Jordfärger i olika toner, nyanser och styrkor. Fåglar som svarta fläckar mot ett rentvättat lakan. Det är ett vårlikt ljus. Skarpt och man får blinka några gånger innan ögonen vänjer sig. Det är inte så där mjukt som höstljus kan vara utan liksom nytt, vasst... Det tar kanske nästan ett år innan ljuset trubbas av och blir mjukt. Man vänjer sig. Sovrummet är det bästa rummet i huset eftersom det är så ljust. Utsikten fri. Jag ligger på vår säng så ofta jag kan. Läser där. Försöker vara fröken duktig där och göra högskolans små läxor. Det blir på något vis lättare där inne. Som om ljuset är orsaken.

Den duktiga flickan

Jag försöker vara duktig. Jag försöker vara duktig men har ingen som helst struktur eller ordning utan försöker bara att göra. Klara av. Färdigställa. Papper i en organiserad men ändå kaotisk röra. Hjärnan splittrad i ungefär sju olika delar. Kaffet i Pappa-muggen är kallt och mina böcker ligger i en papperskasse. Biblioteksböcker och mina egna i en röra. Jag försöker vara duktig. Jag försöker skriva romananalys på Johanna Nilssons Lilla Darling men kräks lite inombords över tanken på att sitta här och skriva för någon annan. (Okej, kanske lite för mig själv men mest för någon annan!)
Jag längtar bort. Jag längtar efter julbak och pyssel, paketinslagning och pynt. Jag vill plantera fint på verandan. Mossa, granris och julrosor ska välkomna mig när jag kommer hem. Jag vill bara stänga av allt tänkande och alla måsten så att jag kan njuta av den snart stundande julen. Jag vill njuta nu.

Lilla Darling kan inte vänta. Jag måste skriva romananalys eftersom mellandagarna är präglade av jobb i kassan på ICA och tiden hånler åt mig där den står och stirrar på mig i ett hörn. Jag har åtminstone skrivit inledningen till den där förbaskade analysen. Jag har börjat skumma igenom elevtexter och faktiskt fnissat tyst för mig själv. Vilka talanger! Vilka otroliga idéer som kan röra sig i (små) sjuttonåriga hjärnor och tänk att de får plats där inuti bland alla vardagsbekymmer och ytlighets-tankar! Att bra idéer kan brottas med killproblem och vad-ska-vi-göra-i-helgen-funderingar! Fascinerande. Sjuttonåriga genier. Tänk om alla använde den kapacitet jag vet att de besitter och gjorde någonting bra utav den. Vilken bra och fin värld vi skulle ha då. Jag försöker faktiskt vara duktig. Det går bara inte så bra just nu.