Gruset knastrade under de små hjulen på skrindan och vi fick hjälpas åt att dra i uppförsbackarna. Barnen satt fint tillsammans på en filt och njöt av det sövande ljudet som uppstod när vi drog fram över asfalten. De var tysta. Lyssnade och intog trädkronornas konturer ovanför deras små huvuden. Fåglar som svepte över himlen och ett dovt sus från havet längre ned på gatan. Bortom den plats där marken mötte himlen tog havet vid, det visste de. De kisade i novembersolen. Kylan var krispig, hård.
Det var kalla fingrar att gnugga liv i och vi värmde oss med fika och mys när vi kom in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar