Det är så här det är!

Det blåser när regnet försiktigt vidrör mig, som en varm omfamning medan kvällsskuggorna mjukt tornar upp sig som skyddande soldater. Jag har vetat det sedan du kysste mig första gången. Dina läppar mjuka, blöta och varmare än någon annans. Det var som om staden blev gråare än någonsin, bleknade och suddades ut till en enda otydlig massa av huskroppar, människoformer och vibrerande vägar. Jag kan göra dig lycklig om du låter mig vara den jag är - jag kan göra dig lycklig om du tillåter det! Om du låter mig kyssa dig godnatt och färga dina läppar med ömma ord, alla de som ryms inuti. Jag samlar på mig under dagen och de fyller mig, bankar inifrån och vill komma ut framåt kvällen; jag vill klä av dig så att du är precis sådan som du är och därefter klä dig i kärleksförklaringar. Jag vill börja nedifrån och arbeta mig uppåt, varsamt. Jag har smekt de små sprickorna i dig och försökt laga dem, foga samman dem med ärlighet och närhet. Du är min hemstad. Den plats där jag har mina rötter och den plats jag sökt efter hela mitt liv. Jag har gått ensamma, ödsliga, tomma vägar. Vägar med människor precis som jag. Skal. Sköra utan innehåll - som när som helst kan falla i sär. Det räcker att någon ger dem en knuff på fel ställe. Säger fel ord. Allting rämnar på en sekund. Jag har min hemstad. Den plats där jag vill skapa minnen. Jag vet att jag har mina rötter i dig, jag har letat hem och funnit dig. Levt splittrad och känt mig jagad, orolig, otrygg och rädd. När du låg bakom mig högt ovan marken med din muskulösa kropp tätt intill min; naken, mjuk, varm och hård på samma gång, fick du mig. Du fick mig! Du har mig! Jag läktes inifrån och blev hel. Du har smekt mina skåror och sprickor och lagat dem precis som jag lagat dina. Vi var spretiga då men vi har fogats samman. Våra själar har slagit rot i varandra. Om man skulle öppna oss, knäcka oss på mitten och se innanför skalet skulle man se ett enda virrvarr utav själsflätor. Väck mig aldrig! Jag vill aldrig gå utan. Jag vill vara trygg och vuxen med dig. Du och jag har blivit det. Vuxna. Vuxit. Inte två barn längre. Trots att vi lever på gränsen; barn ibland men vuxna mest. Varje dag är det Du.