Hon i natten

Hon var annorlunda och vägrade blunda. Mörkret klädde henne och hon såg möjligheter i natten. Livet delat i två. Viljor som slits inombords. Drar, pockar, lockar. Vad vill hon? Vem är hon?

Vinglig på kullerstenen. Hon visste hur hon skulle få dig. Färger, färger, färger.
Hon rymde i Stockholm och stod liten, vilse på pendeltåget till Märsta. Ensam i en stor stad. Hon var tolv år och hon rymde. Ingen visste utom hon. Ingen visste utom hon. Hon.
Hon var fjorton år och såg sina vänner falla långt ned. Var med men ändå inte. Hon fanns där. Var närvarande där men frånvarande, befann sig hela tiden utanför. Iakttog. Hon stod på en strand i Florida med händerna i sidorna och såg med skepsis på silikonbröst och stringtrosor. Kär och galen. Mest galen eftersom hon var kär i den hon var kär i. Kärleken var ironisk. En teaterföreställning varje dag i tre år. Samma pjäs. En enmansshow. Dålig kritik och utskrattad.
Hon kunde vara den hon ville och den du ville hon skulle vara men hon kunde inte vara sig själv. Hon ville stå i regnet med dig för där syntes inte tårarna. Hon ville skratta i natten. Det var då. Då. Hon var då, en sekund av ett helt liv.

En svunnen tid som inte längre finns. Hon finns men hon finns inte mer.
Jag saknar inte henne. Vad hette hon nu igen?