Jag fascineras av gamla fotografier. Gulnade, så sköra och vackra. Ett ögonblick fruset för alltid. Människor jag aldrig någonsin träffat finns förevigade. Min farmor och farfar har en massa svartvita porträtt hängandes på väggarna i sitt sovrum. Familjefoton. En drös föregångare som levde helt andra liv, på helt andra platser. I ett helt annat land, dessutom. Många dog unga. Min farmor är nästintill ensam kvar; trots att hon levde i en stor familj om tolv syskon. Ingen av dem finns kvar i hennes liv. De har suddats ut ur verkligheten och finns bara kvar på fotografier i ett gammalt slitet fotoalbum. Kanske en enda existerar i ett liv någonstans men ingen vet vart. En av tolv. Det måste kännas märkligt att vara ensam kvar...
Farmors mor och farmor själv.
