Prinsesskalas

Jag och Liva dukade hennes kalasbord i lila och cerise. Prinsessblommor (rosor) och diamanter (pärlor & paljetter) prydde bordet.

Diamanter på bordet.

Några av prinsessorna spelade prinsess-spel medan andra lekte med Barbie-dockor.

Hungriga tjejer väntar på hemmagjord pizza. 

Det bjöds på jordgubbstårta, cupcakes, cookies och chokladbollar till efterrätt.
När alla var klara med sin fika väntade skattjakt i trädgården....
Liva var nöjd och glad och tyckte att hennes prinsess-kalas blev perfekt!
 (Det är ju det som är huvudsaken!)

Give me the soft touch of a golden sky

På ängen utanför vårt hus, sommaren 2011.

Lördag

Morgonlek

A reflection of my love

Vi tankade bilen och jag kunde inte låta bli att fånga honom i backspegeln. Himlen sprack upp och en gnutta blått lyste igenom det grå, tunga molntäcket. Ett ögonblick jag kände mig manad att föreviga, helt enkelt.

Ett urval: Bröllopsfotografering Mia & Andreas Olsson

I slutet av Juli 2011 fick jag äran att följa med min otroligt duktiga vän Vera som assistent på en bröllopsfotografering. Vi hade en fantastisk dag med den vackra bruden Mia och brudgummen Andreas samt deras familj och vänner! Oppmanna och Arkelstorp var grönskande ljuvt och sommaren visade sig från en ypperlig sida. Trots att regnet hängde i luften lyckades vi ta bilderna innan de första dropparna föll och landade på våra nästippar.

Jag fick lära mig mycket och tänkte nu bjuda på ett urval av de foton som jag tog under deras speciella dag.

Morgonman

Vaknade med hjärnan delvis kvar i drömmen - ville hålla fast vid känslan som präglade mig just i den sekunden. Ett slags harmoniskt, flytande tillstånd där allting var rätt. Bredvid mig låg han. Min skäggiga, vackra man. 1.97 lång med benen uppdragna intill kroppen så att han skulle få plats ordentligt. Han är alltid extra fin i morgonljus;  det disiga ljuset som fönstren motvillig släpper igenom när natten sakta men säkert övergår till dag. Mjukt och varsamt smekte det honom tills han slog upp ögonen och blinkade några gånger som för att vänja sig mot kontrasten som uppstår när sömn hårt slås sönder av verkligheten. Hans blick får mig att dra efter andan varje gång. Sammetsmjuka, bruna ögon som så ärligt ser på mig. Nyvaket hår,  rufsigt står det på alla håll. Lite för långt men precis sådär som jag vill att han ska ha det. Hans leende som får det att pirra i magen trots att vi snart varit tillsammans i sju år. Nu går han omkring i köket med musik på hög volym och diskar, dammsuger och plockar undan efter frukosten. Jag älskar att känna honom närvarande och att se honom uppslukad av musiken. Min fantastiska man - söndagen är vår!

Om nytt liv

I söndags föddes ett barn. En liten pojke. Våra vänner är föräldrar till honom och jag är rörd in i själen. Jag kan inte säga emot att jag är ganska vek när det kommer till kärlek. Det fint och kanske det som gör världen vacker om man tänker efter. När kärlek resulterar i att ett nytt liv blir till slår det allt. Det är enastående, fantastiskt och så enormt att ingenting annat blir viktigt i jämförelse. Allting handlar om det.

Snart föds en ny familjemedlem också. Jag längtar verkligen. Hans mamma är så vacker med sin runda mage. Hon är en sådan person som klär i att vara gravid. Som bär upp sin mage med stolthet. Att tänka på att det inuti den där vackra, runda magen finns en helt ny individ som snart är färdig att möta en värld där himlen sakta men säkert går mot blåare toner, en tid där solens värmande strålar varsamt smälter frusna innanmäten och får världen att explodera i färger. Nytt liv i en frusen tid.

Själsfrände

När jag ser tillbaka ser jag oss så som vi var. Betraktar bilden av oss med tiden i ryggen. Själsfränder. På väg in i någonting nytt och någonting okänt. När jag ser på oss nu ser jag oss som vi är. Vi skymtar fram mellan sådant som döljer oss. 

Själsfrände, ser du att solen går upp och färgar oss?

Vad en son kan göra för en brusig själ

Klassisk musik. Ett glas rött. Jag unnar mig lite lyx när jag skriver högskole-arbeten och tycker att jag är värd det. All lyx åt mig, just nu. Svep in mig i guld, glitter och paljetter. Måla mig i världens alla kulörer och kyss mig med dina mjuka läppar tills jag domnar bort. Jag orkar snart inte hålla ögonen öppna. Ovanför mig skuggor av dagar som gått. Imorgon slår jag upp ögonen till en ny dag och lyckan bubblar inuti mig av bara tanken. Min son vaknade och grät för en stund sedan. Han slutade inte efter några minuter som han brukar så jag trevade mig sakta fram genom det täta mörkret till hans lilla säng. Han flämtade och på kinden glittrade en tår i ljuset från gatulampan längre bort som kastade varsamt sken genom rullgardinens springor, eller var det kanske månljuset eller vinternatten vars blåhet som letade sig in genom  fönstret? Mitt hjärta drog krampaktigt ihop sig och jag satte mig på huk bredvid honom, lade en hand på hans lilla mage och smekte honom på kinden. Han tystnade. Låg så och bara såg på mig. Länge, länge, länge. Blicken genomborrade mig och han sökte livets alla svar i mina ögon. Efter en stund slöt han ögonen för att i nästa sekund slå upp dem snabbt igen. Han såg på mig med dimmig blick och log. Det leendet var som honung för mitt inre. Lent, mjukt och varmt rann det genom hela min kropp och själ, slog sönder all stress, krossade irriationen och dödade min ångest inför framtiden. Jag njöt. Fanns bara han och jag i ett gemensamt nu. Jag viskade godnatt och smög ut ur hans rum. Lugn. Harmonisk in i själen.

Flashback: Vampire Weekend

Photo & Make Up: Me
Model: Johanna Lindqvist/Sister
June 2010

Min bubbla

Morgonen har varit sådär blandat bra som en morgon i vårt hus kan vara. Lugn och mys i soffan varvat med bus och stök. Mina barn är verkligen fulla av energi från det att de slår upp ögonen på morgonen. Det är inte några långa stunder de kan ligga tätt intill i sängen och bara vara längre. När L var liten låg hon ofta bredvid mig och klappade mig på håret, viskade fina ord i mitt öra och bara var nära. Sedan lillebror (eller sedan hon blev äldre?) kom har hon blivit allt mer lik mig som jag var förut. Fullt ös. Upp och hoppa! Livet väntar! Man kan ju missa något. Jag orkar inte vara sådan längre. Jag försöker hitta tillbaka men tappar bort mig själv lika snabbt igen. Ibland känns det fruktansvärt att all energi runnit av mig, att jag tappat sugen lite. Att jag liksom inte orkar säga JA! innan jag tänkt eller hunnit känna efter. Förut var så bra. Äventyr på äventyr utan andningsuppehåll och världen hade aldrig skådat en mer social och händelsetörstande människa än mig. Något har hänt. Det känns som att verkligheten har slagit hål på min bubbla.

Min man har bakat...

...ett fantastiskt gott vörtbröd

och så gjorde vi adventsmackor på ett annat bröd han bakat som innehåller alla möjliga goda frön och nötter,
mörk choklad och apelsin. De är bredda med tre sorters ost, fikon och apelsinkanderade havrekärnor.
Så ljuvligt goda!

Det är så här det är!

Det blåser när regnet försiktigt vidrör mig, som en varm omfamning medan kvällsskuggorna mjukt tornar upp sig som skyddande soldater. Jag har vetat det sedan du kysste mig första gången. Dina läppar mjuka, blöta och varmare än någon annans. Det var som om staden blev gråare än någonsin, bleknade och suddades ut till en enda otydlig massa av huskroppar, människoformer och vibrerande vägar. Jag kan göra dig lycklig om du låter mig vara den jag är - jag kan göra dig lycklig om du tillåter det! Om du låter mig kyssa dig godnatt och färga dina läppar med ömma ord, alla de som ryms inuti. Jag samlar på mig under dagen och de fyller mig, bankar inifrån och vill komma ut framåt kvällen; jag vill klä av dig så att du är precis sådan som du är och därefter klä dig i kärleksförklaringar. Jag vill börja nedifrån och arbeta mig uppåt, varsamt. Jag har smekt de små sprickorna i dig och försökt laga dem, foga samman dem med ärlighet och närhet. Du är min hemstad. Den plats där jag har mina rötter och den plats jag sökt efter hela mitt liv. Jag har gått ensamma, ödsliga, tomma vägar. Vägar med människor precis som jag. Skal. Sköra utan innehåll - som när som helst kan falla i sär. Det räcker att någon ger dem en knuff på fel ställe. Säger fel ord. Allting rämnar på en sekund. Jag har min hemstad. Den plats där jag vill skapa minnen. Jag vet att jag har mina rötter i dig, jag har letat hem och funnit dig. Levt splittrad och känt mig jagad, orolig, otrygg och rädd. När du låg bakom mig högt ovan marken med din muskulösa kropp tätt intill min; naken, mjuk, varm och hård på samma gång, fick du mig. Du fick mig! Du har mig! Jag läktes inifrån och blev hel. Du har smekt mina skåror och sprickor och lagat dem precis som jag lagat dina. Vi var spretiga då men vi har fogats samman. Våra själar har slagit rot i varandra. Om man skulle öppna oss, knäcka oss på mitten och se innanför skalet skulle man se ett enda virrvarr utav själsflätor. Väck mig aldrig! Jag vill aldrig gå utan. Jag vill vara trygg och vuxen med dig. Du och jag har blivit det. Vuxna. Vuxit. Inte två barn längre. Trots att vi lever på gränsen; barn ibland men vuxna mest. Varje dag är det Du.

Virkat!

Lillebror har fått en kompis. Visst är den söt?!

Ny favorit

Min son har en ny favoritlek. Han kör runt med den rosa prinsess-dockvagnen - i full fart! Allra roligast är det att fylla den med Duplo-klossar och köra den rakt in i saker och ting. "Oj!" springer han runt och säger med ett stort flin på läpparna.

Vi var en stund i skogen idag.

Skogen doftade gott. Ljungen så dov och blek jämfört med mossans ilskna grönska, nästan tillintetgjord. Det var jag och min syster på promenad längs de oorganiserade stigarna. Det var tyst och vi sade inte så mycket till varandra. Det behövdes inte utan tystnaden var så där bekväm och skön som den kan vara mellan två systrar som redan har sagt det mesta till varandra. Mossan såg inbjudande ut. Mjuk. Vi lade oss ned och tittade på träden ovanför oss. Tallarna reste sig mot den gråblå himlen. Vi låg så en stund. Tysta. 

Måndag

Höstlöv ligger på måfå utspridda på gräset. En mjuk, grön matta under små nyfikna fötter. Dimman har just lättat och  ett barn på upptäcktsfärd skymtar i förbifarten. 

Pick one for me

 En prinsessa plockar rosor.  Hon tänker inte på att det är någon annans rosor. Att taggarna är vassa och att de vissnar så fort när man brutit själken. Hon tänker inte på att rosenbusken snart ska stå spretig och kal utan sina vackra blommor som prydnad. Hon tycker de är vackra och plockar dem varsamt. Lägger dem på gräset och sjunger tyst för sig själv.

Kärlek & Chai

Chailatte och kärlek präglade vår fina stund på stan idag. Liva och jag mös på ett fik och pratade om allt möjligt medan lillebror och Pappa var på babysim. Onsdagar är fantastiska! Vi får egentid med ett av barnen var och kan lyxa lite extra genom att lägga all fokus på just den lilla speciella individen en stund... 

Några korta meningar och en jättelång om min morgon.

Morgondimma utanför; den ligger tung på åkrarna. Daggen likt glaspärlor på ängarna och luften frisk, krispig, kall och rå. Morgondimma i min hjärna.

Som i ett töcken stapplar jag upp ur sängen och halvsnubblar ned för trappan, in på toa och kissar en stund innan jag med tunga steg klampar hela vägen upp igen och gläntar på dörren in till min son som ligger klarvaken med täcket uppdraget till sin lilla näpna haka och filosoferar om livet och om vällingflaskan som han vet väntar i soffan framför barnprogram på TV bredvid storasyster som också kommer in genom dörren när jag precis kommit fram till den gamla utdragssängen och ler stort, sömningt och en smula lurigt för hon tänker börja dagen med bus innan jag ens hunnit vakna till och inta mitt livsnödvändiga morgonkaffe och rufsa till morgonfrisyren.