Vi var en stund i skogen idag.

Skogen doftade gott. Ljungen så dov och blek jämfört med mossans ilskna grönska, nästan tillintetgjord. Det var jag och min syster på promenad längs de oorganiserade stigarna. Det var tyst och vi sade inte så mycket till varandra. Det behövdes inte utan tystnaden var så där bekväm och skön som den kan vara mellan två systrar som redan har sagt det mesta till varandra. Mossan såg inbjudande ut. Mjuk. Vi lade oss ned och tittade på träden ovanför oss. Tallarna reste sig mot den gråblå himlen. Vi låg så en stund. Tysta.