Det måste börja bra

Min frukost idag bestod av färska och frusna bär med en klick yoghurt på. Till det en kopp kaffe och Family Living. Perfekt start på en söndag!

Vårmorgon, vår morgon.

Solen letade sig tveksamt in genom mitt fönster och det svaga ljuset smekte min kind tills jag inte längre kunde motstå att öppna ögonen. Jag låg kvar en stund sådär. Tyst och lugnt. Ingen stress. Jag kände mig utvilad och pigg trots att klockan bara var 06.00. Himlen var vackert rosafärgad och när jag öppnade fönstret var det som att verkligheten busigt blåste en frisk vindpust mot mig så att jag ryggade tillbaka, förvånat. Bakom mig låg lakanen i ett väl organiserat kaos; ett barn låg på diagonalen vid fotändan och det andra hade stulit min kudde och tycktes djupt försjunken i harmonisk sömn. Det tog emot att väcka dem. Vi gick till dagis, himlen var blå och solen blev mer självsäker och stark för varje minut som gick. Löpskorna på, iPhonen laddad med mina favoritlåtar och världen var min för en kort stund. Underbart, underbart, underbart!

Eveningthinkingandturningthoughtsinsideout

Hey Daydreamer, soaking up the sun with that young heart. Hey Daydreamer with eyes that could make mountains move. Why do you shake my world? Hey Daydreamer can I join your fantasy? Don't want to wake before my dream is over. Hey Daydreamer, you take me there with that soulconsuming eyes of yours and time is everything.
I feel your smile pressed against mine.  Like rainbows it could be just imaginary, an illusion to  the lovers, the dreamers and me. Im taking a moment and Im imagine that Im dancing with you and that I got everything I need.
Hey Daydreamer, what a beautiful mess this is. Why do you shake my world? Hey Daydreamer, soaking up the sun with your eyes...

Give me the soft touch of a golden sky

På ängen utanför vårt hus, sommaren 2011.

Blått och Vitt

Jag älskar att äta från mina blå-vita assietter från 1700-talet.
De är vackra, sköra och fantastiskt fina.

Morgonpromenad

Vår gata i mjukt morgonljus.

Utsikt från vårt hus.

Ja, att åka pulka till förskolan i en sakta stigande morgonsol var poppis!

Grått möter gyllene

På mitt bord

Mina absoluta favoriter då det kommer till blommor.

Ett urval: Bröllopsfotografering Mia & Andreas Olsson

I slutet av Juli 2011 fick jag äran att följa med min otroligt duktiga vän Vera som assistent på en bröllopsfotografering. Vi hade en fantastisk dag med den vackra bruden Mia och brudgummen Andreas samt deras familj och vänner! Oppmanna och Arkelstorp var grönskande ljuvt och sommaren visade sig från en ypperlig sida. Trots att regnet hängde i luften lyckades vi ta bilderna innan de första dropparna föll och landade på våra nästippar.

Jag fick lära mig mycket och tänkte nu bjuda på ett urval av de foton som jag tog under deras speciella dag.

Om nytt liv

I söndags föddes ett barn. En liten pojke. Våra vänner är föräldrar till honom och jag är rörd in i själen. Jag kan inte säga emot att jag är ganska vek när det kommer till kärlek. Det fint och kanske det som gör världen vacker om man tänker efter. När kärlek resulterar i att ett nytt liv blir till slår det allt. Det är enastående, fantastiskt och så enormt att ingenting annat blir viktigt i jämförelse. Allting handlar om det.

Snart föds en ny familjemedlem också. Jag längtar verkligen. Hans mamma är så vacker med sin runda mage. Hon är en sådan person som klär i att vara gravid. Som bär upp sin mage med stolthet. Att tänka på att det inuti den där vackra, runda magen finns en helt ny individ som snart är färdig att möta en värld där himlen sakta men säkert går mot blåare toner, en tid där solens värmande strålar varsamt smälter frusna innanmäten och får världen att explodera i färger. Nytt liv i en frusen tid.

Flashback: Vampire Weekend

Photo & Make Up: Me
Model: Johanna Lindqvist/Sister
June 2010

A pale wintermorning

Årets första dag var blek. Mjuk. Grå som så många dagar förut det gågna året. Den regnade bort och vägen, träden, himlen flöt samman. En stril av vått som letade sig utför branten taket utgjorde förvandlades till en droppande välkomstkommitte åt oss när vi kom hem innan det  slog i marken och spräcktes till en kaskad av små, små pärlliknande kulor för att slutligen bli ett med marken. Det var som om de försvann i tomma intet. Årets allra första timmar spenderades i en lånad säng. Min son tätt intill. I rummet bredvid låg min man och dotter. Jag hörde dem röra sig i sömnen där på andra sidan väggen. Ett främmande hus med främmande ljud, dofter... Bakom oss en fin kväll i goda vänners sällskap. Champagne, trerätters middag och fyrverkerier. Kyssar. Kärlek. Värme. Tre ofödda liv i väntan på att snart få öppna ögonen och möta ljuset utanför den skyddade värld de befinner sig i just nu. En kväll i förväntans tecken, präglad av vänskap och gott hopp inför framtiden. Vi välkomnade 2012 som ett år i positiv anda. Många av våra nära och kära väntar sina första eller andra barn inom några månader vilket känns så bra. Förut var det nästan bara vi som var föräldrar men under året kommer det förändras. Jag hoppas och tror att vi kommer komma varandra ännu närmre då.

6 dagar kvar

Skapandet av en enastående julgran har inletts.
 Julkänslorna blir att fler och starkare.

Foto: iPhone/Instagram

Vacker vinterdag

Solen sken men det var isande kyligt. Staden var frusen. 

Huttrande kryssade vi mellan butikerna och luften var krispig, kall och tung i våra lungor. 

Vintern är vacker när den bjuder på kristallklara dagar som den här!

Tillsammans kan vi rädda barnen

Tove och Elsa i samarbete med UNICEF
Foto: Dan Lepp/UNICEF

Jag känner att jag vill bidra med någonting viktigt i jul och det här blogginlägget är mitt sätt. En liten men viktig insats som kanske kan hindra att barn far illa. Genom att jag uppmärksammar det faktum att  det varje dag dör 21 000 barn under fem år på grund av näringsbrist och sjukdomar, som med enkla medel hade kunnat förebyggas, skänker re:memeber sex påsar av den livsviktiga nötkräm UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre nötpåsar om dagen är vad som krävs för att ett litet barn som lider av undernäring ska överleva. Det är fruktansvärt att tänka på att det som saknas för att rädda de här barnens liv är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat - saker som vi ser som självklara och inte ens reflekterar särskilt ofta över i vårt land. Så var med i kampen! Blogga för att rädda barns liv och sätt stopp för den tysta katastrof som pågår varje dag i världen! Och om du har någon släkting som redan har precis allt - ge bort ett fint gåvobevis designat av Tove Styrke och Elsa Billgren som klargör att julklappen har gått till någon bättre behövande i form av viktiga fältprodukter som räddar barns liv! 

Pyssel

Jag och Liva har adventspysslat. Konservburken har rymt kondenserad mjölk förut men fick nu en ny uppgift som kruka åt en liten vit hyacint. Runt löken stoppade vi frasig vitmossa och kring den fina, matta burken knöt vi en snutt paketsnöre - i ena endan knöt vi fast en liten nyckelberlock.
 Visst blev den söt?

Kvinnliga föregångare

Jag fascineras av gamla fotografier. Gulnade, så sköra och vackra. Ett ögonblick fruset för alltid. Människor jag aldrig någonsin träffat finns förevigade. Min farmor och farfar har en massa svartvita porträtt hängandes på väggarna i sitt sovrum. Familjefoton. En drös föregångare som levde helt andra liv, på helt andra platser. I ett helt annat land, dessutom. Många dog unga. Min farmor är nästintill ensam kvar;  trots att hon levde i en stor familj om tolv syskon. Ingen av dem finns kvar i hennes liv. De har suddats ut ur verkligheten och finns bara kvar på fotografier i ett gammalt slitet fotoalbum. Kanske en enda existerar i ett liv någonstans men ingen vet vart. En av tolv. Det måste kännas märkligt att vara ensam kvar...

Farmors mor och farmor själv.

Från gråskala till färg

"Om livet om livet om livet om livet om livet... om staden."

En tilltalande färgskala

Kaffe:  Lent, bränt, mustigt, lite beskt och sött. Gyllene. Kolsvart.
 Små stänk av kärlek. Hett, hett, hett.

Mascararester

Människor är som sånger var det någon som sa och jag har letat för evigt efter de textrader som utmärker just mig. Solen kämpar för att tränga sig igenom det täta grenverket och längtar efter att få kasta sina mjuka smekande strålar på mina skära kinder och få dem att glöda. Den kallt rosa färgen är inte klädsam. Jag uppfattar en fågel som svävar obekymrat i ögonvrån, den kontrasterar vackert mot den vitgrå himlen och ter sig nästan overklig. Mina skor är fläckiga av jord och ett orange löv har fastnat på högerskon, vägrar släppa taget. Ett minne från dagarna som gick.
Mitt hår är oborstat och gårdagens mascararester har letat sig ned under ögat. Jag spottar lite på pekfingret och gnider det frenetiskt mot huden precis under fransraden. Det går inte bort. Jag ler mot den punkt där vägen möter himlen och solen låter sitt ihåliga ljus färga vägen vit på sina ställen. Som fläckar som saknar färg och konsistens.