Morgonpromenad

Vår gata i mjukt morgonljus.

Utsikt från vårt hus.

Ja, att åka pulka till förskolan i en sakta stigande morgonsol var poppis!

Snöig söndag

Så snön kom till slut! Barnen stod i fönstret och skrek och skrattade av lycka när de vaknade och fick syn på de vita, mjuka flingorna som sakta singlade ned från himlen. De ville förstås bara ut, ut ut... Bakom vårt hus har hyresvärden byggt en perfekt pulkabacke av det som grävts bort vid renoveringarna och rensningen av byggnaderna här omkring; Den är precis lagom stor och brant för Fröken L. På med ytterkläder och ut i snön i ett huj! Det har nog aldrig gått så fort att hoppa i overall, mössa och vinterkängor.

 När vi åkt en stund fick resten av byns barn syn på oss och den "nya" backen som förstår lockade mer än den gamla vanliga belägen vid lekplatsen en bit bort - och det  tog inte många minuter innan det var full trafik i den lilla backen! Synd att snön var pudrig och lös för efter en stunds åkning var backen kal och jordig. Vi traskade nöjda hemåt och fikade på varm choklad och släta bullar. Perfekt söndagsförmiddag, minsann!

Att vakna och fånga ögonblicket

Jag vaknade bland skrynkliga lakan, med ett litet sovande barn på var sida. De andades tungt, tryggt... En mjuk liten puss på varje panna och vi bara låg tysta bredvid varandra medan vi lät sömnen sakta rinna undan innan vi kände oss redo att möta en ny dag. Till och med lille I som brukar vara ett vilddjur på morgonen låg tyst och stilla. Utanför fönstren färgades himlen mjukt orange och rosa, molnen svepte sakta förbi och det var som ett skådespel ämnat enbart för oss tre. Det gäller att fånga ögonblicken och jag tror att vi alla tre gjorde det. Sparade det och låste in det i tryggt förvar inom oss.
Nu väntar förskola och högskola för oss. Vi kastar oss ut i kylan som bitande kall river på kinderna...

Grått möter gyllene

A pale wintermorning

Årets första dag var blek. Mjuk. Grå som så många dagar förut det gågna året. Den regnade bort och vägen, träden, himlen flöt samman. En stril av vått som letade sig utför branten taket utgjorde förvandlades till en droppande välkomstkommitte åt oss när vi kom hem innan det  slog i marken och spräcktes till en kaskad av små, små pärlliknande kulor för att slutligen bli ett med marken. Det var som om de försvann i tomma intet. Årets allra första timmar spenderades i en lånad säng. Min son tätt intill. I rummet bredvid låg min man och dotter. Jag hörde dem röra sig i sömnen där på andra sidan väggen. Ett främmande hus med främmande ljud, dofter... Bakom oss en fin kväll i goda vänners sällskap. Champagne, trerätters middag och fyrverkerier. Kyssar. Kärlek. Värme. Tre ofödda liv i väntan på att snart få öppna ögonen och möta ljuset utanför den skyddade värld de befinner sig i just nu. En kväll i förväntans tecken, präglad av vänskap och gott hopp inför framtiden. Vi välkomnade 2012 som ett år i positiv anda. Många av våra nära och kära väntar sina första eller andra barn inom några månader vilket känns så bra. Förut var det nästan bara vi som var föräldrar men under året kommer det förändras. Jag hoppas och tror att vi kommer komma varandra ännu närmre då.

Tomten

Tomten kom på besök i år också...

Om ljus

Ljuset som strilar in genom de smutsiga fönsterrutorna är uppfriskande. Utsikten fri. Jordfärger i olika toner, nyanser och styrkor. Fåglar som svarta fläckar mot ett rentvättat lakan. Det är ett vårlikt ljus. Skarpt och man får blinka några gånger innan ögonen vänjer sig. Det är inte så där mjukt som höstljus kan vara utan liksom nytt, vasst... Det tar kanske nästan ett år innan ljuset trubbas av och blir mjukt. Man vänjer sig. Sovrummet är det bästa rummet i huset eftersom det är så ljust. Utsikten fri. Jag ligger på vår säng så ofta jag kan. Läser där. Försöker vara fröken duktig där och göra högskolans små läxor. Det blir på något vis lättare där inne. Som om ljuset är orsaken.

Open!

Söndagsmorgon och barnen är på ruskigt bushumör. Storasyster klär Lillebror i rosa klänning och så skrattar de förtjust tillsammans. De har haft några syskonkärleksdagar där de mest slagits och tjurat men det känns som att det börjar gå över nu. Mina fina, fantastiska barn!

Vi ska äta lite adventsfrukost och ta bussen till staden för att göra de sista julklappsinköpen och kanske fika lite. Söndagsöppet är ju fantastiskt! Det är oftast den dag då man har tid att se till att saker bli gjorda.

6 dagar kvar

Skapandet av en enastående julgran har inletts.
 Julkänslorna blir att fler och starkare.

Foto: iPhone/Instagram

Om att välja den perfekta bland tusentals

Vått gräs känns mjukt mot strumpbyxklädda ben. Den rå vinden svider mot kinderna vars färg mörknar och blir rödrosig ju längre vinden får riva min mjuka, ömtåliga hud. Ett gråbrunt landskap ligger framför mig, träden som mörka siluetter i bakgrunden utgör en hård kontrast mot allt som bara råkar flyta samman. Små, utspridda färgklickar av grönt, rött och blått. Människor skymtar mellan granarna och jag går tyst. Försjunken i mina egna tankar. Den perfekta julgranen ska väljas ut men jag tycker de flesta ter sig likadana. De skiljer sig förstås åt då det kommer till sort. Jag vill ha en helt vanlig gran med smala, spretiga grenar och tunna juldoftande barr. En liten som inte fyller hela rummet. Blågran. Kungsgran. Där. Tillslut står den framför mig. Den mest perfekt operfekta gran jag någonsin sett. Den. Just den ska vi ha! Några riviga ljud från sågen och så ligger den platt i det blöta gräset medan regndropparna faller mjukt, strilande och liksom sörjer över dess fall. Den går precis in i bilen och doften får värmen att sprida sig i maggropen på mig. Nu är det snart jul.

Nu nu nu..

Okej. Förlåt. Tiden har stått stilla. Eller dagarna har flutit in i varandra och liksom blivit till en enda rad av dygn utan tydlig avgränsning. Jag har inte hunnit med att skriva någonting. Det känns som att hösten varit präglat av tidsbrist över huvudtaget. Idag har varit en kaosdag som jag först rört ihop totalt och dubbelbokat med jobb och plugg men som slutligen redde ut sig i alla fall.

Vi har fått vårt sovrum, äntligen! Gissa om vi har gått och lagt oss tidigt om kvällarna; bara njutit av platsen, utsikten, den mjuka madrassen... Rummet är det finaste i hela huset tycker jag!
Och det bästa är: Vi har hela helgen framför oss!

Det blommar i December

Det är inte konstigt att inte julkänslorna och rätt stämning infinner sig!

Första pepparkaksbaket!

Vi bakade en plåt pepparkakor med barnen, min syster och jag. Ilon åt en massa deg när vi inte såg och fick ont i magen men pepparkakorna blev hur fina som helst - perfekt gräddade och tjusigt bruna.

 Julstämningen är inte direkt påtaglig och jag gör allt jag kan för att hamna i rätt känslotillstånd.

 Imorgon är det Lucia och förhoppningsvis infinner sig julkänslorna då.

Vacker vinterdag

Solen sken men det var isande kyligt. Staden var frusen. 

Huttrande kryssade vi mellan butikerna och luften var krispig, kall och tung i våra lungor. 

Vintern är vacker när den bjuder på kristallklara dagar som den här!

Köpenhamn

Lördagsmorgonen bjöd på en överraskning jag inte hade förväntat mig! Min fina man packade in familjen
för att åka till min mamma på frukost - men vid frukosten påpekar han att vi måste skynda oss innan vi missar tåget...

...en dagstur till Köpenhamn stod på schemat! Han hade ordnat barnvakt och vi fick några timmar för oss själva. Att sitta på tåget och bara vara nära, strosa på Ströget och kryssa in och ut ur butiker...

...Köpenham är vackert! Det är fantastiskt att ha så nära till storstadspulsen. Julskyltningen var ett faktum och gatorna var fulla av människor. Jag som så länge velat åka iväg trodde minsann aldrig det skulle bli av. Vi fikade och bara var tillsammans...

...när kvällen sänkte sig över Danmark och vi skulle åka hem var vi trötta och nöjda. 

Jag fick med mig lite smått och gott men hittade inga kläder som jag var ute efter, tyvärr.
Det blev en fantastisk dag och jag älskar, älskar, älskar min man! 

En prinsessa bland löv

Ibland kan man finna skatter där man allra minst anar det.
Eller vad sägs som en prinsessa bland förmultnade löv en vinterdag?

Irritation

Mörker. Om bara några minuter är det natt. Siffrorna på den digitala klockan ändrar sig ibland. En tvåa byts mot en trea. Det är tyst ikväll. Inte som igår, då huset knarrade och knakade i stormen. Vinden röt ilsket utanför och det susade kring väggarna. Irritation sköljer över mig. Irritation och ilska som väcktes till det yttersta av den rytande stormen. Jag ville ryta i kapp. Skrika mig hes och somna utmattad, befriad och fylld av en ny, okrossbar känsla.
Att vissa människor kan vara så som de är förvånar mig - har de inte mer hjärta och själ än så, kan jag inte låta bli att tänka när jag stöter på människor som är så oerhört små inuti.
Små hjärtan. Lite utrymme för solidaritet och medkänsla. Små hjärtan. Lite utrymme för ödmjukhet och sann glädje, uppriktighet och uppmuntran. Ibland funderar jag över om man verkligen måste leva och dö flera gånger innan man kan tänka större, mer invecklat än vad vissa människor gör. Låta själen åldras och liksom lära sig av livet flera gången innan de förstår och kommer till insikt. De kan stå framför andra människor och ta ton, tala om att tänka utanför lådan och slänga sig med storslagna ord som respekt och medmänsklighet, förståelse för andra och rata fördomar och avundsjuka, men i realiteten kan de inte praktisera det. Klockan slår om. 0.00.

Min man har bakat...

...ett fantastiskt gott vörtbröd

och så gjorde vi adventsmackor på ett annat bröd han bakat som innehåller alla möjliga goda frön och nötter,
mörk choklad och apelsin. De är bredda med tre sorters ost, fikon och apelsinkanderade havrekärnor.
Så ljuvligt goda!

Om beroende

Liva på vår lilla gata i somras. 

Vår gata är en riktig bullerbygata, präglad av en hemtrevlig gemytlighet. Små, charmiga röda hus med vita knutar, små gårdar och hagar. Det är en gammal gata som också är K-märkt. Igår stormade det utanför och människor kurade ihop sig inuti sina små hus. Vi hade adventsfika med glögg och plockmat när halva gatan drabbades av strömavbrott och det blev verkligen alldeles svart här ute på landet. Trots att vi bara bor 10 minuter utanför staden kändes det igår som om vi befann oss långt ut i ingenstans. Jag såg hur det glittrade på andra sidan sjön, ett samhälle präglat av ljus och elektricitet.

Det fick mig att tänka på hur beroende vi är av elektricitet och teknik... Bara en sådan enkel sak som att värma välling åt barnen blev med ens svårt igår kväll. Det blev snabbt kallt i huset och tvätten fick hängas blöt i badrummet och disken fick snällt stå på diskbänken. Jag fick sminka mig i det dunkla skenet från ett stearinljus i morse och hade inga passande byxor som var rena...

Stadstur

Liva leker på Lilla Torg. 

Fika med saffransbulle och Chailatte i kylan

På med tjocka vinterjackan!
Och nya prinsesskronan skulle sitta på huvudet så fort vi kom utanför butiken.