Plugg på stan

Grammar-plugg är mycket mysigare över en latte och fika :)

Mums!

Analeps och proleps på en och samma gång

Karneval innan studenten 2007

Det är några år sedan jag tog studenten; stod där med lycka i bröstet och blåögd syn på verkligheten och livet. Jag stod på trappan utanför teatern i Staden och sjöng om studentens lyckliga dagar. Storslagna planer och drömmar hade tagit fart - en ljus framtid väntade och jag var förstår stjärnan i mitt livs föreställning. Bakom mig hade jag tre år av kreativitet och sprudlande skolglädje. Jag måste erkänna att mattelektionerna med Carl var en pina och att jag kanske inte direkt älskade allt vi gjorde i Formgivning. Jag gjorde dessutom en del märkliga val då det kom till valbara kurser. (Varför var ens Nagel & Hudvård och Make-Up en valmöjlighet?) men i stort sett allt annat var ju så otroligt roligt! Vi fick måla, fotografera och ordna utställningar, modevisningar och bara skapa tills vi kollapsade om vi så ville. Möjligheterna fanns där och vi kunde bli precis vad vi ville. Gymnasietiden var fantastisk.

Jag på en av modevisningarna vi arrangerade i
Textil & Mode-kursen. 

Petra och jag en kväll ute 2007

Kärlek som kom och gick och sedan kom igen, fast i ny skepnad. Jag flyttade till en liten etta på söder i Kristianstad när jag gick i tvåan. Jag började även jobba på ICA då.
Jag var som sagt stjärnan i min egen föreställning tills en kväll i augusti då jag och M efter lite för många drinkar på en uteservering i stan ramlade hemåt i natten och på ett eller annat vis skapade ett frö som så småningom skulle resultera i vår fantastiska, underbara dotter. Jag var 19 år när jag blev mamma. Alla våra planer smulades sönder och blev oviktiga. Som om de liksom bleknade bort; föll i glömska. Stjärnan i vår föreställning var plötsligt hon. Vår dotter. Jag kastades från gymnasiets skimrande illusionära värld rakt in i vuxenlivet; en helt annan typ av värld full av ansvar.

Alla de här tankarna sköljde över mig idag när jag öppnade dörrarna i huvudentrén till mitt gamla gymnasium. Jag gör min VFU (Verksamhets Förlagd Utbildning) där och det är ju precis som jag minns det. Det är en magisk atmosfär på den skolan.... Hur ska man någonsin kunna jobba någon annanstans?

Monstret

Kaffet är varmt. Svart med några droppar mjölk - färgkontrasten är slående och tillsammans skapar de en perfekt smaknyans. Den heta drycken mjukar upp mitt inre och gör mig varm; som när man frusit länge i snön och vinden har piskat huden röd och man äntligen kommer in i värmen och kryper upp i soffan under en filt med någon man älskar.

Ute är himlen grå och kastar sorgsna skuggor över världen. Träden står kala mot den färglösa kulissen och jag tappar ord lite varstans på vägen. De ligger där på den våta asfalten och färgas bruna av leran. Några ord blir skrynkliga och några rivs mitt i tu som om de vore tunna som papper.
Ett litet svart monster bor i buskarna, det förföljer mig när jag går hem från förskolan och färgar mig svart. Stress heter det. Litet, lurvigt och med ett elakt flin sitter det skymt bakom några våta grenar. Sticker sig på buskarnas taggar men rör inte en min. Jag springer den sista biten och drar ett djupt andetag. Ser hur den lilla varelsen drar sig tillbaka och försvinner in i snåret.

Kaffet är varmt. Den perfekta smaknyansen av svart och vitt går utmärkt ihop med en prasslig morgontidning och musik på radion.

Vardag

Hej från mig, idag.

Äntligen klar med ett av alla måsten. Det är så skönt att klicka på skicka-knappen när man skrivit klart en journal, essay eller något annat skolrelaterat arbete. Som om världens alla sorger rinner av en och allting plötsligt skimrar i ljus snarare än dränks i mörker och dunkla färger.

Jag fick dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro, bläddra lite i dagens tidning och gå igenom alla bloggar, Instagram-poster och andra sociala medier jag använder mig av just nu. Lite daglig rutin så där på morgonkvisten, ni vet.

Jag ska börja på min Final som ska vara klar nästa vecka - ute i sista minuten som vanligt!
Därefter ska jag kasta mig ut i kylan och traska till bussen som kommer att ta mig in till staden för ännu en ljuvlig, stressig och fullproppad dag.

Våren har oss i tryggt förvar

Det har varit helt fantastiska vårdagar där temperaturen har visat på över femton grader, solen har lyst från en klarblå himmel och vinden varit ljum. Människor insuper värmen och blir en smula ivriga att kasta av sig kläderna, köpa glass och göra sådant som hör sommartid till. Idag har vi varit ute i stort sett hela dagen. Solat, lekt, busat. Vi har planterat blommor på verandan, fixat och myst. I kväll gick vi en lång promenad genom byn och bara njöt av att ta vara på helgens sista dag. Fågelkvitter och solen som brinnande röd sänker sig, som för att svalka sin hetta, ned i sjön bortom ängarna - det är så vackert och energi-givande. Jag har helt glömt bort att läsa kurslitteraturen och skriva på mina journaler denna helgen... Ni förstår kanske varför jag sitter uppe ensam i ett tyst, sovande och mörkt hus och försöker få någonting svart på vitt i ett pages-dokument?

Im studying, love

Kom två timmar tidigt till Högskolan och försökte få lite gjort. Letade citat i The Great Gatsby och drack kaffe medan jag studerade nyvakna människor i smyg.

Trött Tilda 

Högskolans Café har använts flitigt av mig denna terminen jämfört med tidigare då jag knappt satt min fot där.

Vårlikt? Vårigt?

Jag gned morgonljuset ur ögonen i morse och kastade mig ut i den friska vinterluften. Det var inte så där grått och dystert som det brukar vara men inte heller frasigt, blått och soligt.

Jag tror att våren har kommit nu. Det stod i tidningen och ingen är gladare än jag! Jag längtar något ofattbart efter att kunna gå utan jacka, barbent i shorts eller ett svepande klänningstyg som följsamt rör sig med vinden. Fräkniga kinder och solblekt hår. Skinnsandaler och målade tånaglar. Att dricka kaffe på en bänk i vårsolen, doften av grönskande gräs och känslan av att inga bekymmer kan tynga lyckan ljuset och mildheten förmedlar... Jag hoppas det går snabbt till April, åtminstone. 

I want..

Godmorgon. Ännu en frasig, härlig morgon i vår lilla by. Solen skiner och jag skymtar en blå himmel. Jag har precis druckit mitt morgonkaffe. På schemat idag står att plugga ikapp lite (Ja, jag har varit alldeles för bekväm den senaste tiden), ringa lite samtal till Högskolan (Igen!) samt gå en promenad för att posta ett viktigt brev innan jag hämtar mina busfrön. I eftermiddag blir det träning! Är rastlös i hela kroppen! Jag vill träna varje dag nu. Jag fick en Kettlebell, handskar och ett träningslinne av M för någon dag sedan. Det ökade motivationen ytterligare ett snäpp. Jag längtar efter att få göra av med alla stresshormoner och kämpa bort mamma-magen. Någon som tränar med Kettlebells som har tips på bra övningar? 

Vardag, vardag...

Vi gick upp i tid men det slutade ändå med att vi var tio minuter sena till dagis. Det kändes inte riktigt bra att lämna barnen mitt i frukosten men vad ska man göra? Alla barnens saker låg i bilen. Vagnen låg i bilen. M hade tagit bilen till jobbet i morse eftersom han inte ville cykla när det var så halt. Vi hinner inte riktigt kommunicera med varandra när han börjar jobba 05.00. Jag är långt ifrån vid medvetande vid den tiden.

Det var för lite snö på vägen för att kunna ta barnen i pulkan. Det var för mycket snö på vägen för att Fröken Bus skulle kunna cykla. Det var även för mycket snö för att vår lilla resevagn skulle gå att köra problemfritt i snön. L ville gärna cykla men vi fick lämna cykeln vid vägkanten efter 40 meter. Det tog alldeles för lång tid! Hon blev helt förkrossad! "Den kan inte så där helt ensam, mamma!" "Tänk om den känner sig övergiven? Eller om något annat barn tar den?!" Jag fick minsann svära dyrt och heligt på att jag skulle se till så att den kom hem ordentligt. Och jag fick sätta den vid ett träd så att den inte skulle känna sig alldeles för ensam medan den väntade på mig.
Sedan ville hon bli buren eftersom hon tyckte vi gick för fort. Min dotter är ingen liten flicka längre - hon är lång och tung! En gubbe satt på en stol utanför ett litet hus och skakade bara på huvudet åt oss när jag kämpade mig fram med en liten Lillebror i en klen sulky och en ledsen Storasyster hängandes i famnen. Nåväl, alla morgnar kan inte vara felfria och enkla!

Nu har jag åtminstone fått i mig kaffe i lugn och ro, läst lite Phonetics, skickat in min journal på The Color Purple och ska sätta igång att läsa den amerikanska pjäsen Death of a Salesman. Jag har kommit till sidan 33 och tycker den är ganska märklig. Den ska tydligen vara en av de största texterna i vår tid så jag får väl ha lite tålamod med den.
I eftermiddag blir det en tur ut till högskolan och sedan väntar vaccin på BVC. Och just det ja - det är ju Alla Hjärtans Dag idag...

Oh happy day

Jag lyckades! Mitt byte av undervisningsämne gick igenom igår, dagen före kursstart. Jag har varit så otroligt stressad över att inte veta hur terminen skulle komma att se ut men med stöd, vilja, hjälp från nära och kära samt en himla massa envishet har jag nu följande år utstakat. Åtminstone då det kommer till mina studier. Mitt namn stod till och med på uppropslistan och jag kunde svara JA! precis om alla andra i salen utan en massa förklaringar och krångel. Introduktionen för Engelska-kursen var spännande. Det blir minst sagt ett tufft år att kämpa sig igenom!

Hjälplös

På väg mot Kristianstad. Jag frågar men får inga svar och tiden tycks tung på mina axlar. Jag avskyr känslan att bli trampad på, jag avskyr känslan som infinner sig då människor skyller på principer för att de inte vill, orkar eller vågar fatta egna beslut och visa medmänsklighet. Jag avskyr att min framtid ligger i någon annans händer. Jag stampar på samma ställe och kommer inte någonvart. Som om jag befinner mig i en bubbla, instängd och omringad av tjocka ogenomträngliga väggar. Jag pressar med hela min kroppstyngd mot det som skiljer mig från mitt mål men det går inte hål på den mur min bubbla utgör. Hjälplös. Som att skrika för full hals på botten av ett gränslöst hav.

Tisdagstrött

Tisdagstrött. Dagen har varit intensiv och energikrävande. Jag försöker få ordning på min framtid. Allting susar i mitt huvud - ett enda enormt ordkaos. Inuti mig ett känslokaos. Telefonsamtal och mejl har präglat även denna dag. Jag vet faktiskt inte riktigt hur någonting blir, just nu.

Mina fina barn har varit så mysiga idag; lugna, tillfreds. Jag tror att de börjar komma till ro nu och känna sig hemma. Den nya förskolan är fantastiskt mysig och personalen består av varma människor med mycket erfarenhet vilket känns bra. Det blåste friskt från sjön när jag gick hem efter att ha lämnat dem och det kändes bekvämt att värma mig med en kopp kaffe, en tidning och frukost i lugn och ro.

Kaskad

Hej, jag heter Mathilda och jag befinner mig i en liten svacka då det kommer till mina studier. Ha! Sådär ja. En rad svordomar och ilskna ord hade kunnat flöda fritt här om jag inte vetat bättre. Artighet kommer man långt med, har jag förstått. Det är inte så att det går dåligt för mig så att jag inte klarar tentor och examinationer utan det handlar om den där glöden. Jag brann av iver förut. Nu svalkar vinden min passion och jag pyr av irritation då det gäller Högskolan Kristianstad. Jag har vacklat hela höstterminen då det kommer till min andra inriktning. Historia? Engelska? Historia? Engelska? Det blev historia i ett svagt ögonblick och jag kände mig ganska till freds med mitt val ett par veckor. Tills precis innan jul. Paniken sköljde över mig och kände hur mitt inre stretade emot. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Jag vill inte läsa historia och ha det som min andra inriktning. Jag vill läsa engelska. JA! Klart jag vill. Men högskolan tänker inte låta mig byta. Mitt val är gjort och jag ska leva med det resten av mitt arbetsverksamma liv. Tydligen. Jag har suttit klistrad vid telefonen och datorn hela morgonen. Ringt. Mejlat. Ringt igen. Det går inte att byta. "Varför skulle vi särbehandla dig?" För att jag ångrar ångrar ångrar miiiig. Det är 8 individer som ska läsa kursen. Åtta. Det finns alltså plats, som ni förstår. Jag veeet att jag är en virrpanna som inte kan bestämma mig men varför ska det vara så svårt att visa lite medkänsla?

Från Kaos till Ordning

Inskolningen på förskolan går bra. Barnen trivs! Jag kan äntligen pusta ut! Vilken skillnad det är att slippa köra fram och tillbaka till stan.

Jag försöker skriva en elevtextanalys som sista ansträngning i svenskakursen och lyssnar på musik på hög volym medan M städar vårt hus. Så fint och rent det blir överallt! Vartenda skrymsle och vrå har han röjt ut och städat. Jag trodde inte att jag älskade ordning och reda så mycket som jag gör. Förut var jag Fröken Kaos i egen hög person men nu får jag rysningar och obehagskänslor i hela kroppen om saker inte ligger där de hör hemma och om det är oordning i skåp, förråd och garderober. Vad har hänt?!

Ute skiner solen och får mig att sukta efter vår men luften är kall och krispig, vinden rå och inte alls så skonsam som den ser ut att vara om jag blickar ut genom fönstren.

Den duktiga flickan

Jag försöker vara duktig. Jag försöker vara duktig men har ingen som helst struktur eller ordning utan försöker bara att göra. Klara av. Färdigställa. Papper i en organiserad men ändå kaotisk röra. Hjärnan splittrad i ungefär sju olika delar. Kaffet i Pappa-muggen är kallt och mina böcker ligger i en papperskasse. Biblioteksböcker och mina egna i en röra. Jag försöker vara duktig. Jag försöker skriva romananalys på Johanna Nilssons Lilla Darling men kräks lite inombords över tanken på att sitta här och skriva för någon annan. (Okej, kanske lite för mig själv men mest för någon annan!)
Jag längtar bort. Jag längtar efter julbak och pyssel, paketinslagning och pynt. Jag vill plantera fint på verandan. Mossa, granris och julrosor ska välkomna mig när jag kommer hem. Jag vill bara stänga av allt tänkande och alla måsten så att jag kan njuta av den snart stundande julen. Jag vill njuta nu.

Lilla Darling kan inte vänta. Jag måste skriva romananalys eftersom mellandagarna är präglade av jobb i kassan på ICA och tiden hånler åt mig där den står och stirrar på mig i ett hörn. Jag har åtminstone skrivit inledningen till den där förbaskade analysen. Jag har börjat skumma igenom elevtexter och faktiskt fnissat tyst för mig själv. Vilka talanger! Vilka otroliga idéer som kan röra sig i (små) sjuttonåriga hjärnor och tänk att de får plats där inuti bland alla vardagsbekymmer och ytlighets-tankar! Att bra idéer kan brottas med killproblem och vad-ska-vi-göra-i-helgen-funderingar! Fascinerande. Sjuttonåriga genier. Tänk om alla använde den kapacitet jag vet att de besitter och gjorde någonting bra utav den. Vilken bra och fin värld vi skulle ha då. Jag försöker faktiskt vara duktig. Det går bara inte så bra just nu.

Att flyga högt, innebär det möjligtvis en hårdare krasch än om man flyger lågt?

Imorse - uppladdning på toaletten.

Jag är frånvarande. Försöker få ihop tre lektioner i litteraturhistoria på gymnasienivå och bryter ihop om och om igen. Någon gång måste vara första och jag antar att jag måste tvinga mig själv att bara kasta mig ut; flyga högt och om det går illa krascha hårt och skoningslöst. Jag har fått en snäll och fin klass, sägs det.  Av någon outgrundlig anledning är jag livrädd ändå. 
Idag observerade jag min kurskamrat som höll i två lektioner och hon var skitduktig. Det gör det inte mindre nervöst...

Heja på mig lite, är ni snälla!

Om tid

Nu har tiden sprungit i väg igen och jag har knappt hunnit sätta mig ned för att skriva någonting alls för min egen skull. Skolrelaterade texter, grovplaneringar, kalenderanteckningar, sms eller andra små obetydliga texter, små sammansättningar av ord som görs för att de måste men ingenting för min egen skull. För tankarnas skull. Ingenting för inspirationens skull eller för kreativiteten. Jag lånade sju böcker på biblioteket idag. Och tre igår. Jag har en del att läsa innan söndag. Flera skulle vara utlästa tills i morgon men jag har inte prioriterat det. Jag har prioriterat att måla mina läppar röda och se en film med min syster och min pappa. Jag har prioriterat att prata med min man och kramas med mina barn. Jag har prioriterat att äta soppa med min mamma och baka en kladdkaka som vi åt lite grann utav fastän vi var mätta. Ibland måste man välja vad man vill göra med sin tid.

Det enda som botar

Vi är många förvirrade hjärnor som försöker bringa ordning i litteraturkaoset innan tentan i nittonhundratalslitteratur. Choklad och skratt hjälper mot det mesta!

Jag och min hjärna

Det är som om hjärnan skriker "STOPP!" och vecklar ihop sig till en liten, skrynklig hög någonstans inuti mitt huvud.
Som om det är fullt och inte får plats mer - den orkar inte ta in mer, orkar inte ta emot när jag proppar in mer information. Det är som när man försöker stänga en garderob som är alldeles sprängfull med kläder; man får hålla emot med en hand så att det inte trillar ut någonting och stänga så snabbt man kan! Smack! En tröja klämdes och dörren går upp, sakta. Öppnas sedan med full kraft när klädklumpen ramlar ut och fyller golvet. Irritationen ligger tung i rummet.
Jag lockas av allt annat än mina anteckningar. Jag lockas av helt fel saker. Jag måste få min hjärna att  expandera, om än motvilligt, så att den rymmer mer - dubbelt så mycket vore bra. Kan du fixa det  åt mig, Hjärnan? Dubbelt så stor, tack! Och en aning snabbare, effektivare  - Ja men, Du vet. Tack, kompis.

Man blir sådan av att få jobbiga tentafrågor, vet ni!

Sprängs

Fullsmockad vecka. Mitt huvud sprängs. Jag försöker fokusera på att läsa till tentan men ingenting går in i mitt huvud, det fastnar åtminstone inte där. Får hålla tummarna att någonting sätter sig i alla fall.

Vid femtiden är jag så trött att jag somnar på soffan, utslagen. Mönstret har upprepat sig de senaste dagarna. Att läsa och fokusera på exempeltentan känns hopplöst och bara tanken på att jag ska skriva en fältstudierapport ovanpå det får mig att vilja gråta. Imorgon åker M till Malmö för Hockey och jag står utan förskola eftersom han är ledig - hur är det tänkt att gå ihop? 

Jag längtar till fredag klockan 14.00.