Utdrag från förr

Så här skrev jag i september 2008:

"Tiden är ogreppbar. Den slinker lätt, utan problem, genom mina fingrar och jag kan inte hålla den kvar. Jag frågar mig ytterligare en gång; Hur ska ett liv räcka till?"

Hur ska man lyckas hinna med allt? Och samtidigt njuta av varje dag, ta den till vara och verkligen leva den. Känna dagen med hela sin kropp, sitt sinne och sin själ? Hur räcker man till?

Själsfrände

När jag ser tillbaka ser jag oss så som vi var. Betraktar bilden av oss med tiden i ryggen. Själsfränder. På väg in i någonting nytt och någonting okänt. När jag ser på oss nu ser jag oss som vi är. Vi skymtar fram mellan sådant som döljer oss. 

Själsfrände, ser du att solen går upp och färgar oss?

Tvåtusenelva i korta drag

2011 inleddes med snö, vackra solskensprydda dagar klädda i frost och glittrande istäckta landskap, jag var mammaledig och njöt av flera koppar kaffe om dagen, hade all tid i världen, lärde känna min fina son ordentligt, bodde i en fin hörnlägenhet mitt inne i Kristianstad, åkte till Stockholm på egen hand och shoppade, njöt av hotellvistelse, ställde ut min konst, fotograferade två bröllop, slukade sommaren, lärde mig åka vattenskidor, började studera igen, såg min första hockeymatch på en arena, åkte på minisemestrar, flyttade till ett hus som vi hyr på landet, planterade hallonbuskar och rabarber i trädgården, skaffade nya vänner och umgicks med gamla, sov på en liten madrass på golvet i hallen i 5 månader, stressade ihjäl hela hösten, fick ett sovrum och en ny säng,  läste ofantligt många böcker och fyllde datorn med ca 6000 foton, firade jul med båda mina familjer på samma gång och smällde in 2012 med kärlek, glitter och värme.

Det är så här det är!

Det blåser när regnet försiktigt vidrör mig, som en varm omfamning medan kvällsskuggorna mjukt tornar upp sig som skyddande soldater. Jag har vetat det sedan du kysste mig första gången. Dina läppar mjuka, blöta och varmare än någon annans. Det var som om staden blev gråare än någonsin, bleknade och suddades ut till en enda otydlig massa av huskroppar, människoformer och vibrerande vägar. Jag kan göra dig lycklig om du låter mig vara den jag är - jag kan göra dig lycklig om du tillåter det! Om du låter mig kyssa dig godnatt och färga dina läppar med ömma ord, alla de som ryms inuti. Jag samlar på mig under dagen och de fyller mig, bankar inifrån och vill komma ut framåt kvällen; jag vill klä av dig så att du är precis sådan som du är och därefter klä dig i kärleksförklaringar. Jag vill börja nedifrån och arbeta mig uppåt, varsamt. Jag har smekt de små sprickorna i dig och försökt laga dem, foga samman dem med ärlighet och närhet. Du är min hemstad. Den plats där jag har mina rötter och den plats jag sökt efter hela mitt liv. Jag har gått ensamma, ödsliga, tomma vägar. Vägar med människor precis som jag. Skal. Sköra utan innehåll - som när som helst kan falla i sär. Det räcker att någon ger dem en knuff på fel ställe. Säger fel ord. Allting rämnar på en sekund. Jag har min hemstad. Den plats där jag vill skapa minnen. Jag vet att jag har mina rötter i dig, jag har letat hem och funnit dig. Levt splittrad och känt mig jagad, orolig, otrygg och rädd. När du låg bakom mig högt ovan marken med din muskulösa kropp tätt intill min; naken, mjuk, varm och hård på samma gång, fick du mig. Du fick mig! Du har mig! Jag läktes inifrån och blev hel. Du har smekt mina skåror och sprickor och lagat dem precis som jag lagat dina. Vi var spretiga då men vi har fogats samman. Våra själar har slagit rot i varandra. Om man skulle öppna oss, knäcka oss på mitten och se innanför skalet skulle man se ett enda virrvarr utav själsflätor. Väck mig aldrig! Jag vill aldrig gå utan. Jag vill vara trygg och vuxen med dig. Du och jag har blivit det. Vuxna. Vuxit. Inte två barn längre. Trots att vi lever på gränsen; barn ibland men vuxna mest. Varje dag är det Du.

Kvinnliga föregångare

Jag fascineras av gamla fotografier. Gulnade, så sköra och vackra. Ett ögonblick fruset för alltid. Människor jag aldrig någonsin träffat finns förevigade. Min farmor och farfar har en massa svartvita porträtt hängandes på väggarna i sitt sovrum. Familjefoton. En drös föregångare som levde helt andra liv, på helt andra platser. I ett helt annat land, dessutom. Många dog unga. Min farmor är nästintill ensam kvar;  trots att hon levde i en stor familj om tolv syskon. Ingen av dem finns kvar i hennes liv. De har suddats ut ur verkligheten och finns bara kvar på fotografier i ett gammalt slitet fotoalbum. Kanske en enda existerar i ett liv någonstans men ingen vet vart. En av tolv. Det måste kännas märkligt att vara ensam kvar...

Farmors mor och farmor själv.

Skogspromenad på gränsen

Rosaskimrande ljus silades mellan trädens spretiga grenverk.
 Platsen kändes magisk, som om den vore förtrollad.


Det doftade våta löv och vinden var frisk mot våra rödnupna kinder. Vi gick i Hjalmar Sterns Park och njöt av den mystiska atmosfären som fyller det som finns kvar av den lilla parken. Jag slöt ögonen och det var som om jag kunde höra hjulspåren efter sedan länge svunna hästskjutsar på grusvägen nedanför stengärdet. Såg framför mig förälskade par gå tätt intill varandra, filosofera om livet. Kjoltyg som frasade med varje steg. Det måste ha varit en vacker plats, en gång i tiden. Nu har bokträden tagit över, under dem en matta av rödorange löv. Tyst, så när som på motorvägens sus långt bortom den skyddande väggen av träd och buskar. Jag njöt och mindes våra lekar - jag och mina bästa tjejkompisar älskade den hisnande känslan av att befinna oss i ett stycke bevarad historia och lät fantasin gå lös i parken. Ruinen efter en gammal väderkvarn blev resterna efter ett storslaget slott, inskriptionen H.S Park som finns på stenar i parken blev hemliga kärleksförklaringar och vi fantiserade verkligen ihop de mest storslagna äventyr innanför de halvt raserade murar som stengärderna utgjorde. 


Barndomsminnen... likt en vindpust nuddade de vid mig när jag gick på stigen i parken och en välbekant, lite hisnande, känsla fladdrade till i maggropen.

Tiden stannade 1936

Vi gick förbi ett förfallet, nedgånget och totalförstört ödehus beläget längst ned på en igenvuxen väg.

Spår av ett sedan länge svunnet liv - en massa flaskor av varierande skick låg i korgar utanför huset.

Igenvuxet. Buskar, ogräs och växter av olika sort hade vuxit sig höga.

Gammalt.

Det rasar ihop.

Ett tidningsblad daterat Juli 1936.

En liten fundering

Jag har som bekant ett skåp jag är förälskat i. Det är ett hittegods, som stod i min pappas hus när han köpte det. Nedgånget, söndrigt och målat i en hemsk grönbrun färg skrek det till mig "Ta mig! Rädda mig!" och jag kunde inte motstå. Ny färg med hjälp av pappa, nya knoppar, två par fötter och lite hjälp från världens bästa finsnickare Martin - skåpet blev som nytt (Fast gammalt..ja ni fattar!). Nu är det fyllt av barnens filmer, fotoalbum och några enstaka glas. En salig röra, minst sagt. Ovanpå skåpet är det en liten nedsänkning där man kan sätta fina saker och jag vet aaaldrig vad jag ska placera där. Nu står det en grön vas, en bröllopspresent och en tavla på men jag är förstås sugen på förändring! Så min fråga är - Vad ska jag ställa där? 

Om då

Ibland undrar jag om du blir påmind om mig, om den jag var då, när du stöter på små fragment av det förgångna? Jag var en flicka med ett vilset hjärta och ett vilt sinne. Blir du påmind ibland? Om våra äventyr och stunder av stillhet. "Bry dig inte om att försöka hitta någon som jag för det finns bara en av mig" sade jag till honom och så blickade jag framåt för att genast möta dig och allting var plötsligt självklart. Jag hade irrat runt och tagit fel men du stod där och var rätt. Kommer du ihåg när vi stod på andra sidan atlanten och blickade ut över vår framtid med hopp och gott mod i våra ögon? Kommer du ihåg när du viskade samma ord i mitt öra varje kväll innan vi somnade? När du mjukt kysste mina läppar och smekte mitt hår? Jag kommer ihåg hur dina händer kändes mot huden. Jag kommer ihåg hur dina ögon såg på mig, betraktade mig med ett uns av stolthet i blicken. Kommer du ihåg när vi rusade in i våra drömmar och lät dem uppsluka oss, ta oss med i konversationer utöver vår normala förmåga? Kommer du ihåg hur vi slets mitt itu och hur vi med sorg i rösten sade farväl varje söndag för så många år sedan? Kommer du ihåg att Du fanns någonstans utanför Stockholm medan ditt hjärta stannade kvar i Skåne hos mig? Det var vi. I ett annat liv. I en annan tid. Jag hörde en låt på radion och plötsligt var jag där.