Utdrag från förr

Så här skrev jag i september 2008:

"Tiden är ogreppbar. Den slinker lätt, utan problem, genom mina fingrar och jag kan inte hålla den kvar. Jag frågar mig ytterligare en gång; Hur ska ett liv räcka till?"

Hur ska man lyckas hinna med allt? Och samtidigt njuta av varje dag, ta den till vara och verkligen leva den. Känna dagen med hela sin kropp, sitt sinne och sin själ? Hur räcker man till?

Surprise!

Påsken rusade förbi i ett ruskigt tempo - jag missade att åka på konstrundan som brukar vara en utav vårens höjdpunkter för mig! Tiden räckte helt enkelt inte till.

Min fina London-babe

Natten mellan torsdag och fredag ställde jag klockan på 01.15 för att köra in till stan och hämta min vän Sandy som kom från London för att överraska sin familj lagom till släktens påskmiddag. Hon fick sova på min soffa och gömma sig hos mig tills det var dags att entra festen. Vi hade obligatorisk catch-up på vad som hänt sedan sist och åt en långfrukost ihop på fredagsmorgonen. Därefter drog påskhelgen igång och det var middagar och bjudningar om vartannat. Jag tror aldrig barnen ätit så mycket godis...

Idag har varit en lugn dag som inleddes med en tur till IKEA tillsammans med syster - jag köpte nästan ingenting men det blev ändå märkligt dyrt... Men nya lampor och måste-grejer fick jag åtminstone med mig hem! Nu ska jag uppdatera mig inför en fullsmockad vecka på Högskolan och landa en stund innan jag ska sova.

Jag vet att jag helt enkelt måste ta tag i den här bloggen ordentligt om jag inte ska lägga ned den helt. Jag veeeet. Jag fattar inte vart tiden tar vägen denna terminen. Helt otroligt.

Behind the surface

Jag sitter uppe i sista minuten. Vill bara sluta ögonen och låta natten fånga mig. Vägrar inse att det är måndag i morgon.

Jag vill gå till skolan i min tigermask och stänga ute verkligheten, försöker hålla den på avstånd medan jag bygger tjocka ogenomträngliga murar till mitt försvar. Jag längtar efter mjuka morgnar i stillhet, med himlen blå utanför mitt fönster och vinden varm. Sovande andetag hörs från min familj som i vanlig ordning somnat flera timmar före mig. Någonting händer inuti mig på kvällen eller timmarna då natten tar vid. Kreativiteten väcks och tankarna flödar; jag blir effektiv och vill skriva, måla, skapa. Två sidor i mig krockar och kommer inte riktigt överens. Jag vill inte ha måndag i morgon. Fredag hade varit bättre. Definitivt. 

Våren har oss i tryggt förvar

Det har varit helt fantastiska vårdagar där temperaturen har visat på över femton grader, solen har lyst från en klarblå himmel och vinden varit ljum. Människor insuper värmen och blir en smula ivriga att kasta av sig kläderna, köpa glass och göra sådant som hör sommartid till. Idag har vi varit ute i stort sett hela dagen. Solat, lekt, busat. Vi har planterat blommor på verandan, fixat och myst. I kväll gick vi en lång promenad genom byn och bara njöt av att ta vara på helgens sista dag. Fågelkvitter och solen som brinnande röd sänker sig, som för att svalka sin hetta, ned i sjön bortom ängarna - det är så vackert och energi-givande. Jag har helt glömt bort att läsa kurslitteraturen och skriva på mina journaler denna helgen... Ni förstår kanske varför jag sitter uppe ensam i ett tyst, sovande och mörkt hus och försöker få någonting svart på vitt i ett pages-dokument?

Paradis

Solsken och kaffe är en fantastisk kombination och jag har svept två stora muggar medan jag kisat mot morgonljuset som hårt och skoningslöst slagit in genom fönsterrutan i sitt nyvakna tillstånd. Utanför ligger gräset brunt och glittrande. Musik på hög volym och en familj i kaotiskt men härligt skick sveper fram genom rummen i takt till vår favorit-spellista i ett dansant rörelsemönster. Jag ska läsa till en tenta i engelsk fonetik som ska skrivas på fredag och känner mig inte särskilt motiverad alls. Jag vill bara ryckas med i tonerna och mentalt svepas bort till en solvarm sandstrand i en annan verklighet där världen är vår i vårt alldeles eget lilla paradis, känna mig kär och låta pirret i magen styra mig och mina handlingar.

23

Ja, igår var jag 23. Det blev en tjejkväll med gamla och nya vänner som slutade på ett dansgolv i stan.
Allt som allt en toppenkväll förutom då det var dags att åka hem och jag stod ensam kvar mitt i natten utan vare sig kort till bussen eller annan möjlighet att ta mig hem. Tur är det väl då att man har en förståndig och världsbra lillasyster som kan köra och hämta en, trots snöstorm och huvudvärk! 

Alla andra

Jävla blogg. Jag hat-älskar den.

Ja, vad ska jag säga idag?
Jag läste i tidningen idag att alla i min ålder befinner sig utspridda världen över, de reser runt i olika stora städer, exotiska platser och använder sin iPad (?) frenetiskt. Det är liksom normen.
Idag sitter jag här och försöker läsa The Color Purple, dricka kaffe och stressa ned lite. Jag befinner mig i Skåne i Sverige och är lycklig över att snön har kommit så att barnen kan få åka pulka på en hemmabyggd backe på ängen bakom vårt hus... Jag läser på Högskolan och kämpar med att räcka till åt alla jag ska, bör och måste räcka till åt. Är jag lite misslyckad då? För åldersgruppen jag befinner mig i alltså? Jag tänker på att jag borde vara det eftersom jag inte reser jorden runt och lever för dagen, som krönikan sade att "alla" unga vuxna av idag gör? Jag är 23 och jag har en iPad som jag inte använder  frenetiskt. Jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig faktiskt himla lyckad.
Självklart vill jag resa! Tillbaka till New York och San Fransisco igen! Till nya exotiska, varma öar och pulserande platser som är för mig att upptäcka! Leva för dagen tillsammans med min man och mina barn! Men det hinner jag ju förhoppningsvis med, det också.

Jag befinner mig mitt emellan två läger. Den ena sidan är "alla" i min ålder som studerar och lever för party eller reser och tar spontana beslut, är utspridda över hela världen med massor (?) av pengar att göra vad de vill för och tar dagen som den kommer.  Den andra sidan är "alla" föräldrar  med fasta jobb, egna hus, designmöbler, resor inbokade och som fortfarande har pengar på banken.
Jag är mitt emellan. Ung med ett brinnande hjärta, en pulserande längtan efter ALLT men samtidigt jävligt vuxen med barn, bröllop i ryggen och ett hyrt hus.

Det är oftast det som stressar mig mest. Att jag står mitt emellan. Passar inte riktigt in i något av lägren...

Ett urval: Bröllopsfotografering Mia & Andreas Olsson

I slutet av Juli 2011 fick jag äran att följa med min otroligt duktiga vän Vera som assistent på en bröllopsfotografering. Vi hade en fantastisk dag med den vackra bruden Mia och brudgummen Andreas samt deras familj och vänner! Oppmanna och Arkelstorp var grönskande ljuvt och sommaren visade sig från en ypperlig sida. Trots att regnet hängde i luften lyckades vi ta bilderna innan de första dropparna föll och landade på våra nästippar.

Jag fick lära mig mycket och tänkte nu bjuda på ett urval av de foton som jag tog under deras speciella dag.

Om nytt liv

I söndags föddes ett barn. En liten pojke. Våra vänner är föräldrar till honom och jag är rörd in i själen. Jag kan inte säga emot att jag är ganska vek när det kommer till kärlek. Det fint och kanske det som gör världen vacker om man tänker efter. När kärlek resulterar i att ett nytt liv blir till slår det allt. Det är enastående, fantastiskt och så enormt att ingenting annat blir viktigt i jämförelse. Allting handlar om det.

Snart föds en ny familjemedlem också. Jag längtar verkligen. Hans mamma är så vacker med sin runda mage. Hon är en sådan person som klär i att vara gravid. Som bär upp sin mage med stolthet. Att tänka på att det inuti den där vackra, runda magen finns en helt ny individ som snart är färdig att möta en värld där himlen sakta men säkert går mot blåare toner, en tid där solens värmande strålar varsamt smälter frusna innanmäten och får världen att explodera i färger. Nytt liv i en frusen tid.

Kaskad

Hej, jag heter Mathilda och jag befinner mig i en liten svacka då det kommer till mina studier. Ha! Sådär ja. En rad svordomar och ilskna ord hade kunnat flöda fritt här om jag inte vetat bättre. Artighet kommer man långt med, har jag förstått. Det är inte så att det går dåligt för mig så att jag inte klarar tentor och examinationer utan det handlar om den där glöden. Jag brann av iver förut. Nu svalkar vinden min passion och jag pyr av irritation då det gäller Högskolan Kristianstad. Jag har vacklat hela höstterminen då det kommer till min andra inriktning. Historia? Engelska? Historia? Engelska? Det blev historia i ett svagt ögonblick och jag kände mig ganska till freds med mitt val ett par veckor. Tills precis innan jul. Paniken sköljde över mig och kände hur mitt inre stretade emot. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Jag vill inte läsa historia och ha det som min andra inriktning. Jag vill läsa engelska. JA! Klart jag vill. Men högskolan tänker inte låta mig byta. Mitt val är gjort och jag ska leva med det resten av mitt arbetsverksamma liv. Tydligen. Jag har suttit klistrad vid telefonen och datorn hela morgonen. Ringt. Mejlat. Ringt igen. Det går inte att byta. "Varför skulle vi särbehandla dig?" För att jag ångrar ångrar ångrar miiiig. Det är 8 individer som ska läsa kursen. Åtta. Det finns alltså plats, som ni förstår. Jag veeet att jag är en virrpanna som inte kan bestämma mig men varför ska det vara så svårt att visa lite medkänsla?

Flashback: Vampire Weekend

Photo & Make Up: Me
Model: Johanna Lindqvist/Sister
June 2010

Spegelflickan

Rufsigt hår. Rufsigt inre. Hon speglar sig och försöker se genom glaset. Vem är hon som står på andra sidan? Hon som står där med randig mage under ett genomskinligt linne. Händerna längs med sidorna. Blicken fäst i två exakt likadana ögon. Grönbruna. Sminkrester som smetats ut och svärtat ned hennes ansikte. Vem är hon? Hon ser trött ut men hennes ögon lyser. Det finns någonting där inuti dem. Är hon lycklig? Är hon glad? Är hon sprudlande och full av liv? Kaffesmak i munnen. Det doftar sömn och vila i rummet. Utanför är gräset brunt och himlen grå som alla dagar som passerat nu. Hon på andra sidan spegeln spricker upp i ett leende men det suddas ut i nästa sekund. Är hon en flicka? En kvinna? En gammal själ i en ung kropp? En ung själ i en gammal kropp? Vart går gränsen och vad skiljer dem åt?

Tomten

Tomten kom på besök i år också...

Tjugofem - Gissa vad vi gjorde?

Fru Persson och Fru Månsson in action!

Herr och Fru.

Födelsegrisen och jag.

Foto: iPhone/Instagram

Tillsammans kan vi rädda barnen

Tove och Elsa i samarbete med UNICEF
Foto: Dan Lepp/UNICEF

Jag känner att jag vill bidra med någonting viktigt i jul och det här blogginlägget är mitt sätt. En liten men viktig insats som kanske kan hindra att barn far illa. Genom att jag uppmärksammar det faktum att  det varje dag dör 21 000 barn under fem år på grund av näringsbrist och sjukdomar, som med enkla medel hade kunnat förebyggas, skänker re:memeber sex påsar av den livsviktiga nötkräm UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre nötpåsar om dagen är vad som krävs för att ett litet barn som lider av undernäring ska överleva. Det är fruktansvärt att tänka på att det som saknas för att rädda de här barnens liv är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat - saker som vi ser som självklara och inte ens reflekterar särskilt ofta över i vårt land. Så var med i kampen! Blogga för att rädda barns liv och sätt stopp för den tysta katastrof som pågår varje dag i världen! Och om du har någon släkting som redan har precis allt - ge bort ett fint gåvobevis designat av Tove Styrke och Elsa Billgren som klargör att julklappen har gått till någon bättre behövande i form av viktiga fältprodukter som räddar barns liv! 

Köpenhamn

Lördagsmorgonen bjöd på en överraskning jag inte hade förväntat mig! Min fina man packade in familjen
för att åka till min mamma på frukost - men vid frukosten påpekar han att vi måste skynda oss innan vi missar tåget...

...en dagstur till Köpenhamn stod på schemat! Han hade ordnat barnvakt och vi fick några timmar för oss själva. Att sitta på tåget och bara vara nära, strosa på Ströget och kryssa in och ut ur butiker...

...Köpenham är vackert! Det är fantastiskt att ha så nära till storstadspulsen. Julskyltningen var ett faktum och gatorna var fulla av människor. Jag som så länge velat åka iväg trodde minsann aldrig det skulle bli av. Vi fikade och bara var tillsammans...

...när kvällen sänkte sig över Danmark och vi skulle åka hem var vi trötta och nöjda. 

Jag fick med mig lite smått och gott men hittade inga kläder som jag var ute efter, tyvärr.
Det blev en fantastisk dag och jag älskar, älskar, älskar min man! 

Om?

Det är innan snön och våra skratt ekar genom vintermörkret. Vi är långt i från staden. Vi delar hemligheter och dricker oss fulla på stjärnhimmel medan siluetterna iakttar oss vaksamt. Dimman ligger tät, som om den omhuldar oss och vägrar låta oss komma ur vårt rus. Skyddar oss och vaggar oss i en falsk trygghet. Vad väntar där dimman lättar? Inuti mig pulserar musiken, slår hål på alla organ som förtvivlat hamnat i ett paustillstånd och får dem att blöda. Sånger från förr ekar i mitt inre, krockar mot de väggar mitt kroppsskal utgör och får mig att vibrera. Vi ler mot varandra och dina tänder är så vita. Dina fingrar letar efter mina och snart utgör våra händer ett kaos av fingrar som fumligt försöker hitta rätt grepp; vår verklighet har vi för längesedan tappat greppet om och nu står vi ensamma med endast varandra i mörkret.
Vi sprang! Vi sprang så att våra bara fötter glödde heta mot den grå asfalten, präglad av höstregn. Gnistrande fukt i skenet från gatlyktorna. Världen snurrar. Himlen faller ned över oss. Marken sugs in i ett svart hål och vi hamnar på rygg i ett ingenmansland dit ingen annan någonsin kan nå. Det är bara du och jag där. Dina kyssar smälter alla mina isar och jag känner hur klockan tickar inuti mig, ett svagt pickande av liv och tid och kärlek och energi. Vi lever. Vi är här. Våra hjärtan slår och vi måste ta vara på det.

Hon i natten

Hon var annorlunda och vägrade blunda. Mörkret klädde henne och hon såg möjligheter i natten. Livet delat i två. Viljor som slits inombords. Drar, pockar, lockar. Vad vill hon? Vem är hon?

Vinglig på kullerstenen. Hon visste hur hon skulle få dig. Färger, färger, färger.
Hon rymde i Stockholm och stod liten, vilse på pendeltåget till Märsta. Ensam i en stor stad. Hon var tolv år och hon rymde. Ingen visste utom hon. Ingen visste utom hon. Hon.
Hon var fjorton år och såg sina vänner falla långt ned. Var med men ändå inte. Hon fanns där. Var närvarande där men frånvarande, befann sig hela tiden utanför. Iakttog. Hon stod på en strand i Florida med händerna i sidorna och såg med skepsis på silikonbröst och stringtrosor. Kär och galen. Mest galen eftersom hon var kär i den hon var kär i. Kärleken var ironisk. En teaterföreställning varje dag i tre år. Samma pjäs. En enmansshow. Dålig kritik och utskrattad.
Hon kunde vara den hon ville och den du ville hon skulle vara men hon kunde inte vara sig själv. Hon ville stå i regnet med dig för där syntes inte tårarna. Hon ville skratta i natten. Det var då. Då. Hon var då, en sekund av ett helt liv.

En svunnen tid som inte längre finns. Hon finns men hon finns inte mer.
Jag saknar inte henne. Vad hette hon nu igen?