Vad en son kan göra för en brusig själ

Klassisk musik. Ett glas rött. Jag unnar mig lite lyx när jag skriver högskole-arbeten och tycker att jag är värd det. All lyx åt mig, just nu. Svep in mig i guld, glitter och paljetter. Måla mig i världens alla kulörer och kyss mig med dina mjuka läppar tills jag domnar bort. Jag orkar snart inte hålla ögonen öppna. Ovanför mig skuggor av dagar som gått. Imorgon slår jag upp ögonen till en ny dag och lyckan bubblar inuti mig av bara tanken. Min son vaknade och grät för en stund sedan. Han slutade inte efter några minuter som han brukar så jag trevade mig sakta fram genom det täta mörkret till hans lilla säng. Han flämtade och på kinden glittrade en tår i ljuset från gatulampan längre bort som kastade varsamt sken genom rullgardinens springor, eller var det kanske månljuset eller vinternatten vars blåhet som letade sig in genom  fönstret? Mitt hjärta drog krampaktigt ihop sig och jag satte mig på huk bredvid honom, lade en hand på hans lilla mage och smekte honom på kinden. Han tystnade. Låg så och bara såg på mig. Länge, länge, länge. Blicken genomborrade mig och han sökte livets alla svar i mina ögon. Efter en stund slöt han ögonen för att i nästa sekund slå upp dem snabbt igen. Han såg på mig med dimmig blick och log. Det leendet var som honung för mitt inre. Lent, mjukt och varmt rann det genom hela min kropp och själ, slog sönder all stress, krossade irriationen och dödade min ångest inför framtiden. Jag njöt. Fanns bara han och jag i ett gemensamt nu. Jag viskade godnatt och smög ut ur hans rum. Lugn. Harmonisk in i själen.