Om då

Ibland undrar jag om du blir påmind om mig, om den jag var då, när du stöter på små fragment av det förgångna? Jag var en flicka med ett vilset hjärta och ett vilt sinne. Blir du påmind ibland? Om våra äventyr och stunder av stillhet. "Bry dig inte om att försöka hitta någon som jag för det finns bara en av mig" sade jag till honom och så blickade jag framåt för att genast möta dig och allting var plötsligt självklart. Jag hade irrat runt och tagit fel men du stod där och var rätt. Kommer du ihåg när vi stod på andra sidan atlanten och blickade ut över vår framtid med hopp och gott mod i våra ögon? Kommer du ihåg när du viskade samma ord i mitt öra varje kväll innan vi somnade? När du mjukt kysste mina läppar och smekte mitt hår? Jag kommer ihåg hur dina händer kändes mot huden. Jag kommer ihåg hur dina ögon såg på mig, betraktade mig med ett uns av stolthet i blicken. Kommer du ihåg när vi rusade in i våra drömmar och lät dem uppsluka oss, ta oss med i konversationer utöver vår normala förmåga? Kommer du ihåg hur vi slets mitt itu och hur vi med sorg i rösten sade farväl varje söndag för så många år sedan? Kommer du ihåg att Du fanns någonstans utanför Stockholm medan ditt hjärta stannade kvar i Skåne hos mig? Det var vi. I ett annat liv. I en annan tid. Jag hörde en låt på radion och plötsligt var jag där.