Skogspromenad på gränsen

Rosaskimrande ljus silades mellan trädens spretiga grenverk.
 Platsen kändes magisk, som om den vore förtrollad.


Det doftade våta löv och vinden var frisk mot våra rödnupna kinder. Vi gick i Hjalmar Sterns Park och njöt av den mystiska atmosfären som fyller det som finns kvar av den lilla parken. Jag slöt ögonen och det var som om jag kunde höra hjulspåren efter sedan länge svunna hästskjutsar på grusvägen nedanför stengärdet. Såg framför mig förälskade par gå tätt intill varandra, filosofera om livet. Kjoltyg som frasade med varje steg. Det måste ha varit en vacker plats, en gång i tiden. Nu har bokträden tagit över, under dem en matta av rödorange löv. Tyst, så när som på motorvägens sus långt bortom den skyddande väggen av träd och buskar. Jag njöt och mindes våra lekar - jag och mina bästa tjejkompisar älskade den hisnande känslan av att befinna oss i ett stycke bevarad historia och lät fantasin gå lös i parken. Ruinen efter en gammal väderkvarn blev resterna efter ett storslaget slott, inskriptionen H.S Park som finns på stenar i parken blev hemliga kärleksförklaringar och vi fantiserade verkligen ihop de mest storslagna äventyr innanför de halvt raserade murar som stengärderna utgjorde. 


Barndomsminnen... likt en vindpust nuddade de vid mig när jag gick på stigen i parken och en välbekant, lite hisnande, känsla fladdrade till i maggropen.