Mörker. Om bara några minuter är det natt. Siffrorna på den digitala klockan ändrar sig ibland. En tvåa byts mot en trea. Det är tyst ikväll. Inte som igår, då huset knarrade och knakade i stormen. Vinden röt ilsket utanför och det susade kring väggarna. Irritation sköljer över mig. Irritation och ilska som väcktes till det yttersta av den rytande stormen. Jag ville ryta i kapp. Skrika mig hes och somna utmattad, befriad och fylld av en ny, okrossbar känsla.
Att vissa människor kan vara så som de är förvånar mig - har de inte mer hjärta och själ än så, kan jag inte låta bli att tänka när jag stöter på människor som är så oerhört små inuti.
Små hjärtan. Lite utrymme för solidaritet och medkänsla. Små hjärtan. Lite utrymme för ödmjukhet och sann glädje, uppriktighet och uppmuntran. Ibland funderar jag över om man verkligen måste leva och dö flera gånger innan man kan tänka större, mer invecklat än vad vissa människor gör. Låta själen åldras och liksom lära sig av livet flera gången innan de förstår och kommer till insikt. De kan stå framför andra människor och ta ton, tala om att tänka utanför lådan och slänga sig med storslagna ord som respekt och medmänsklighet, förståelse för andra och rata fördomar och avundsjuka, men i realiteten kan de inte praktisera det. Klockan slår om. 0.00.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar