Morgonprat om en skrynklig kjol

Idag känns det lite som en sådan där klar, fin och frisk höstmorgon. Ljuset är mjukt och kyligt på samma gång. Man huttrar till lite, när man öppnar dörren och går ut. Huden knottrar sig och man drar koftan lite tätare kring sig. Jag hade huvudvärk en stund i morse men det släppte när jag fick kaffe i mig. Jag har bytt blöjor, bäddat sängar och fixat välling. Dukat fram frukost och redan haft en fight med världens trotsigaste treåring. Skrik och känslosvall hör tydligen till den här åldern. Jag tog på mig ett blommigt linne och letade fram min svarta kjol. Den låg ihopknycklad i en väska i hallen. Skrynklig. Ibland kan en sådan liten motgång få mig på fall men idag är jag stark och jag ryckte bara på axlarna. Jag tog på mig kjolen ändå. Den slätade ut sig och satt perfekt när jag väl fick på den. Jag fyller åtminstone ut den, tänkte jag och log åt min spegelbild. Mammakilon som envist sitter kvar trots att jag anstränger mig. I mellan åt. Jag antar att det är där felet ligger. Jag slog upp kalendern och det fladdrade till i maggropen när jag tittade några veckor framåt. Skolstart. Inskolning på dagis. Verkligheten närmar sig. Bäst att njuta fullt ut i min lilla bubbla de sista veckorna...