Fixarpappa

Igår kom min kära far och hämtade vårt soffbord. Ett stort, rejält bord i massiv ek. Det är himla praktiskt men slitet och fullt av färgglada streck från Livas tuschpennor. Vi har haft det i fem år.

Jag letat ihärdigt efter nytt bord (fast inte nyproducerat) på second hand, på Blocket, finkammat sommarens loppisar - jag har till och med gett soptippens butik en chans. Inget har levt upp till min föreställning om "Det perfekta soffbordet". De har varit för små, för slitna, för stora, för fula, för fina eller helt enkelt för dyra. Efter lite inspirationssök i diverse bloggar fick jag den fullkomligt briljanta idén att jag kanske borde ta tillvara på det bord vi har (Det är ju trots allt riktigt trä!); kanske slipa ned skivan och fräscha till det med en omgång läcker bets. 

Det är här min älskade pappa kommer in i bilden. Han kom samma dag som jag yppade min lilla tanke i telefonen och hämtade mitt bord, skruvade av benen och tryckte in det i sin lilla bil för att sedan köra hem det till sig. Samma eftermiddag åkte han till färgaffären och bad dem bryta en kulör som han trodde skulle passa mitt tycke och påbörjade första slipningen. Några dagar med kvällsfika på vardagsrumsgolvet är helt klart uthärdligt. Är han inte världens bästa? När bordet är klart ska han få ge sig på vår mediamöbel. Jag har redan tittat ut nya handtag till lådorna.