En måndag

Staden är vacker, dova färger ton i ton och hus som blandas med asfalt. Regnet faller mjukt och landar ljudlöst på min hjässa, kysser mig varsamt på var kind. Mina steg bildar konstnärliga avtryck i vattenmassan som ligger tungt över marken och suddas ut lika fort igen. Flyktig skönhet.

Varmt kaffe smeker mitt inre och jag njuter av att lyssna på min dotter som leker för sig själv; imponeras och förundras över hur storslagen och avundsvärd ett barns fantasi kan vara. Jag går runt i lägenheten medan jag låter mina frusna fingrar omsluta den varma kaffekoppen. Långsamt tinar de. Ser det organiserade kaoset på min dotters rum. Hennes saker, hennes livfulla jag inpräntat på varenda leksak. Ser stelheten och avsaknaden av personlighet i min sons. Han har inte satt sin prägel där ännu, tänker jag. Jag slår mig ned på huk bredvid honom och pratar kärleksfullt till honom; berättar för honom att han är underbar och älskad. Till svar får jag ljuvliga leenden, de första någonsin.

En måndag i en regnfylld stad där husen smetas ut och blandas med asfalten, där färgerna är dova och himlen släpper flyktiga, fuktiga kyssar på människorna under den. En måndag i en stökig lägenhet som doftar kaffe och fantasifulla lekar. En måndag likt alla andra i raden av måndagar - så otroligt vanlig och så fullkomligt underbar.