I kvällens dunkla famn

Jag hade tre tokfulla kundvagnar i min kassakö 21:57. Vem storhandlar inför midsommar precis innan affären stänger? 22:42 var jag hemma. Att cykla hem i halvmörker, utan jacka och känna hur sommarvärmen omsluter bar hud kan få mig så lycklig - det är underbart att slippa frysa! Medan jag ställde in cykeln i förrådet registrerade jag hur någon gick förbi utanför. Jag fumlade med låset och försökte hitta nycklarna i handväskan när jag märkte att personen som gått förbi stannade till, satte ned någonting som lät som en väska eller kasse av något slag på marken och vände sedan tillbaka i min riktning. En ung man tittade in genom dörren. Han bröt på ett språk jag inte kände till då han hälsade med en mörk stämma som skar sig. Mitt hjärta slutade slå för en hundradels sekund. Jag kunde inte göra mer än att stirra på honom; hela hans väsen blockerade dörröppningen. Han tornade upp sig framför mig som en skräckinjagande, ogenomtränglig mur och jag kastade en snabb blick på klockan. Kände med ens hur det sög till i magen av rädsla. "Har du sett en katt, här inne?" frågade han mig och granskade mig hela vägen från mina slitna joggingskor, han svepte med blicken över min putande mage för att slutligen se mig i ögonen. "Nej, ingen katt" svarade jag förskräckt och tryckte mig ut genom dörröppningen. Fick snabbt nyckeln i låset och kastade mig in i hissens trygga famn. Vad otrolig skönt det kändes att kliva ut på fjärde våningen och se vårt namn på dörren. Ensam.