Kvällsbabbel

Dagarna rusar förbi och jag har svårt att ta mig tid att stanna upp, reflektera och känna efter. Idag var första dagen på länge då jag och L spenderade halva dagen i pyjamas; Vi lekte, läste sagor och vilade i lugn och ro utan stress och måsten. Inte förrän klockan visade halv tre tog vi på oss ytterkläderna och mötte en nyvaken höst utanför dörren. Vinden var frisk, krispig och kändes uppiggande. Vi gick till parken för att träffa en kär vän och hennes nyfödda dotter, den andra i ordningen. Hon var så bedårande fin och jag hade faktiskt glömt bort hur det kändes att hålla en sådan liten människa i sin famn. Det känns som en evighet sedan L var så liten, så skör och ömtålig. Löven på träden i parken har redan börjat skifta färg. Grönt mot gult, orange och rött. Gyllene färgprakt kommer snart att få Tivoliparken att glöda. Jag längtar lite tills dess, det är så ljuvlig att traska på stigarna där och känna hur löven frasar under stövlarna. Naturen är ett enastående fenomen, tycker jag. Och jag uppskattar den så mycket mer nu när jag bor i den gråmelerade staden och bara kan njuta av den i små mängder.
Eftermiddagen gick åt fort, vi träffade Vera och hennes busfrö - kikade i butiker, lagade mat och pratade om ingenting speciellt. Skönt, att bara vara sådär. Även Jess kom förbi med sina barn och vi avnjöt en kopp kaffe men även några goda skratt som ju sägs förlänga livet.
Nu väntar sängen och min hemliga last; Twilight-sagan. Jag erkänner, jag är en nörd. Innerst inne.