Ibland får jag frågan varför jag skriver, varför jag bloggar och vad jag får ut av det. Jag är ingen sådan som delar med mig av allt, lägger ut mitt liv i detalj och berättar vad jag gör hela tiden. Jag är ingen expert på inredning, köper nytt och dekorerar mitt hem som i inredingsmagasinen och tar förtjusande foton på resultatet en gång i veckan. Jag kanske hade velat, men min ekonomi tillåter inte. Min tid räcker inte och min man har någonting att säga till om. Jag är ingen modebloggerska som visar outfits varje dag, lägger en hel förmögenhet på kläder och håller stenkoll på nya kollektionssläpp. Jag lever inget glammigt liv som innebär VIP-köer och färgglada gratisdrinkar varje helg. Jag chockerar inte. Skriver absolut inte rakt ut vad jag tänker. Hänger inte ut människor. Folk frågar varför jag bloggar och ibland vet jag inte svaret på den frågan.
Eller ofta, om jag ska vara ärlig. Då överväger jag att ta bort bloggen, avsluta mitt Facebook-konto och radera hela mitt sociala liv på internet på några sekunder. Blir rädd för andra människor. Funderar på vilka som egentligen står där och kikar in genom det nyckelhål min blogg och mitt val att delta i det sociala spelet på nätet faktiskt innebär. Jag vill synas, blotta mig själv, vara lycklig över mina barn, mitt lilla liv i allt det stora och få bekräftelse, skapa tankar, inspirera, irritera, tråka ut eller roa. Bara dela någonting med andra. Vad än jag gör genom att bara ta till vara på det fria ordet och en av våra viktigaste rättigheter, friheten att yttra oss och säga någonting, vad som helst. Ibland
vill jag bara bli osynlig. Inte skriva. Inte tycka. Inte finnas tillgänglig. Ibland blir jag stressad över att antalet läsare minskar så fort jag haft en bloggsvacka och inte orkat skriva, inte velat dela med mig. Då övrväger jag att trycka på RADERA och så: Borta. Försvinna. Men varenda gång jag håller fingret på knappen tvekar jag. Varför? Alla lever ju livet i olika dimensioner! Ett liv i verkligheten, ett eller flera på internet. Kanske till oc med flera liv i verkligheten. Dubbelliv. Teatermästare som år ut och år in skrattar och gråter utan att omgivningen förstår vad som är vad. Håller uppe en fasad som döljer någonting mycket, mycket hemligt. Hemligt för mig men kanske inte för dig. Det är komplicerat. Märkligt. Idag är en sådan där "jag både vill och inte vill"-dag.
3 kommentarer:
Det är intressant det där med att vilja radera. Förra våren satte jag mig och raderade en hel drös med saker på Facebook. Hade en liknande känsla som du har nu.
Men så här i efterhand, gjorde det någon skillnad
Nej
Allting har för- och nackdelar men här handlar det om att göra det för ens egen skull. Inte skriva om saker för att andra kanske tycker det är kul att läsa. Gör det för att det är kul och för att Du tycker det är kul.
"Det är så märkligt hur allting med ens blir så tråkigt när M går utanför dörren. Som om allting stannar upp och någon trycker på den där pausknappen. Jag tycker om att ha honom hemma. Vi behöver inte ens prata med varandra, det räcker att höra honom gå omkring i lägenheten, pyssla i köket och sjunga för sig själv. Jag älskar att känna hans närvaro. Det är som om allting är som det ska vara då. Tryggt och bekvämt. Jag är hel utan honom men med honom i närheten blir allting lite bättre. "
Det finns garanterat många mammor som känner likadant Tilda, men det är inte många som kan bryta ner känslor och upplevelser i ord som du gör.
Jag befinner mig på andra sidan jordklotet, men ser ändå till att hålla mig uppdaterad på din blogg. Jag läser inte bloggar som endast handlar om nya kollektionsutsläpp, inredningstips eller bloggar som skapas endast för att chockera och göra folk upprivna. Jag läser bloggar som handlar om vardagsbekymmer och vardaglig lycka. Din blogg läser jag för att du alltid haft och fortfarande har en förmåga att sätta ord på den där känslan man känner inombords. Jag tycker dessutom att det är underbart att få en inblick i hur ditt liv ser ut numera.
Så fortsätt skriv Tilda, fortsätt skapa magi genom olika sammansättningar av ord och fortsätt att vara den kreativa person som du alltid varit (åtminstone så länge som jag har känt dig).
Många kramar från Michaela
Alltid varit! kan jag intyga. ;) Mamma
Skicka en kommentar