En solskenspromenad i tystnad. Luften kändes len och det gick lätt att dra djupa andetag och låta Kristianstad sprida sig genom kroppen, ut i varenda liten del av mig. Snön glittrade när solen kastade sitt varma ljus på den och jag kunde inte låta bli att sluta ögonen och vända ansiktet mot solen. I vagnen sov min son gott och min dotter satt förundrad och iakttog änderna som i sakta mak vaggade fram under oss. Det var en ganska egendomlig känsla att plötsligt kunna gå ovanpå vattnet som vi förut endast utforskat med hjälp av kanot. Det var några plusgrader och den mjuka snön gav efter likt sorbet för våra vinterklädda fötter. Isen på ån var hel så när som på ett enda ställe och snön som likt löst puder låg ovanpå den hårda ytan var full av fotspår från vattenrikets alla landlevande djur. Vi hade tänkt stanna inne hela dagen och vänta på M som slutade tidigt men jag kände hur hela mitt inre längtade ut. Det var vackert att stå där på den långa bron av trä som inte funnits förut. I ryggen hade vi tivoliparken och hela innerstaden med dess lilla, intensiva kärna som pulserade av ett
människovirrvarr, ett sorl och den vardag jag blivit så van vid. Framför oss ett futuristiskt, svävande, storlsaget och vackert Naturum. Jag och mina båda barn gick dit. Liva var på strålande humör när vi gick därifrån. Lycklig.
1 kommentar:
Kika in hos mig då;)
Skicka en kommentar