I samma takt som löven virvlar ned från träden på gågatorna i staden då en vindpust råkar ruska om kronorna lite för hårt, rusar dagarna om varandra. Idag är det måndag, åter igen. Jag känner på mig att den här mammaledigheten kommer gå alldeles, alldeles för fort och jag gör allt vad jag kan för att försöka krama det allra mesta ur varje dag. Den mörka årstiden och jag står varandra inte särskilt nära, tyvärr. Dagarna är för korta.
Min son växer och gör små men viktiga framsteg varje dag. Vad han är ljuvlig när han skrattar sådär trevande och försiktigt, som om han provar hur det känns och låter innan han på riktigt låter det klinga så att hjärtat vibrerar... Han sover fortfarande mycket men när han är vaken suger han tag i den som råkar vara närmst, söker kontakt och älskar när man pratar med honom. Hans ansikte spricker upp i ett enormt leende och hans ögon glittrar. Det må låta klyschigt men det är faktiskt så. Storasyster börjar bli mildare mot honom, kramar och pussar försiktigt och tjuvnyps inte lika ofta... Hon säger flera gånger om dagen att hon älskar honom. Ibland försöker hon dock trolla bort honom, förvandla honom till en pumpavagn eller en prins men... för det mesta är det kärlek numera.
Jag njuter verkligen av den här tiden, att vara med mina barn.
1 kommentar:
De är så otroligt fina, era barn!
Skönt att Liva börjar bli mildare, det börjar kanske komma ifatt henne att han faktiskt är där för att stanna!
Syskonkärlek är fantastiskt!
Kraam!
Skicka en kommentar