Vägen till dagis kändes lång och staden tittade sömnigt på oss genom tårarna. Vi låg på tvären i sängen, jag och mina barn. Jag vaknade med ett ryck av att klockan var alldeles för mycket. Ville dra täcket om mig och krypa nära mina sovande barn men klockan tvingade oss att möta dagen. Jag huttrade till när mina barfotafötter nuddade det kalla golvet.
Nu är jag hungrig, sugen på blåbärsscones och apelsinjuice men jag vet att jag inte orkar baka. Det är disken som får mig att låta bli. Jag tycker det är skittråkigt att diska. Det får bli linfröbröd med björnbärssylt på i stället. Jag ska pussa på min sons mjuka panna och mysa under en filt i soffan. Mmm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar