Allvaret smyger sig på, tyst och försiktigt: Jag ska börja jobba mina helger igen efter ett helt år hemma tillsammans med Prinsessan Bus!
Verkligheten har kommit i kapp mig och knackar mig försiktigt på axeln, som för att göra mig uppmärksam på dess faktiska existens. Mina rosa moln börjar återfå den normala vitgrå nyans som moln i allmänhet har och en ganska lagom fluffig konsistens.
Ett smärre kaos råder i min hjärna. Och i mitt hjärta.
För det första känns det fruktansvärt kämpigt att vara borta från henne till förmån för arbetet, trots att det bara handlar om ynka två helger i månaden. För det andra är det så mycket annat allvarligt och viktigt som börjar bli aktuellt. Papper ska fyllas i; Hindersprövning, efternamnsbyte, ansökan om tjänsledighet, ansökningar till Högskolan, inbjudningar till bröllop...
Tiden har sprungit i från mig i höst. Det är mycket runtomkring, på det känslomässiga planet. Vänner som kommer och vänner som går.
2 kommentarer:
Vad trevligt att du är hemma och skriver igen. Du skriver ju så fint ^^
Känner likadant inför att vara ifrån barnet. Det är ju något man helst vill undvika, men man måste ju göra de man måste.
Jag känner precis som du Tilda!! Åh vad jag grät i somras när Adam var 4 månader och JAG skulle gå till jobbet, hans mamma skulle lämna honom. Ångesten var så stor så jag finner inga ord!
Men Asif hade ju honom & pengarna på kontot blev fler -jag har sen dess jobbar 1 helg/månad och det har lett till att jag nu kan vara hemma ända tills 1 Juni, istället för 1 mars. Så lilla rumpnissen kan vara hemma lite extra.
Så nu i efterhand så känns det hur bra som helst & jag är glad för att jag jobbat lite lite extra hela hösten igenom!
Men jag vet hur du känner!!!!
Kram Therese
Skicka en kommentar