Mascararester

Människor är som sånger var det någon som sa och jag har letat för evigt efter de textrader som utmärker just mig. Solen kämpar för att tränga sig igenom det täta grenverket och längtar efter att få kasta sina mjuka smekande strålar på mina skära kinder och få dem att glöda. Den kallt rosa färgen är inte klädsam. Jag uppfattar en fågel som svävar obekymrat i ögonvrån, den kontrasterar vackert mot den vitgrå himlen och ter sig nästan overklig. Mina skor är fläckiga av jord och ett orange löv har fastnat på högerskon, vägrar släppa taget. Ett minne från dagarna som gick.
Mitt hår är oborstat och gårdagens mascararester har letat sig ned under ögat. Jag spottar lite på pekfingret och gnider det frenetiskt mot huden precis under fransraden. Det går inte bort. Jag ler mot den punkt där vägen möter himlen och solen låter sitt ihåliga ljus färga vägen vit på sina ställen. Som fläckar som saknar färg och konsistens.