Marken rör sig, det vibrerar, smäller, slår. Ett svagt mullrande hörs bortom de vassa konturerna som granarna utgör och mökret ligger tungt över gatorna. En metallisk best susar fram utan att ta hänsyn till vad som kanske råkar stå i dess väg. Små minnesbilder blinkar till, som på en gammal tjockTV där antennen är fel inställd, kontakten glappar. Det blinkar och försvinner igen på en hundradels sekund.
Ljuspunkter som ter sig suddiga, ofullständiga i mökret. Gatlyktor på ensliga, slingrande asfaltsvägar. En grå, hård skrovlig bädd som ruggar upp huden när den kommer i kontakt med den, får köttet att fläkas bort i små, små bitar. Hårt mot mjukt. Jag känner försiktigt på mina knän och blodet lyser i natten. En bit av mig har fläkts av, blivit ett med asfalten. Ett tomrum i mitt inre - när slutet är förbi börjar Måndagen och en stunds väntan väntas innan det kan fyllas. Mina läppar färgas röda av blodet som strömmar till - det lilla hålet på mitt skyddande skal får det att rusa, fyller varenda litet kärl i mig och det sjuder. Jag ser honom på avstånd och jag kan inte omfamna honom, lyckas inte nå fram. Jag hade honom nära och nu håller allvaret oss åtskilda. Jag brinner, förgås av elaktartade lågor, mitt inre i uppror och mitt hjärta krackelerat. En kyss på mina blödande läppar, en omfamning av mitt sköra väsen. Se mig. Förstå mig. Jag står inte högst upp på klippan och blickar ut över ett landskap färgat i rött, cerise, grönt och gult.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar