Trångt och mysigt?

Det börjar bli jobbigt att bo trångt. Att inte ha ett sovrum, att inte kunna krypa ned i en ren, nybäddad säng och att inte få njuta av en sådan enkel sak som att kunna stänga dörren om sig. Jag sitter uppe alldeles för länge om kvällarna - drar mig för att gå och lägga mig eftersom det bara är bökigt, stökigt och väldigt oskönt. Barnen har sina rum, vi har prioriterat att de fått sina egna små krypin för att vi tyckte det var viktigt.  Vi visste att det skulle bli trångt och jobbigt ett tag - men jag tycker det är mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara. Vi sover i den lilla hallen precis utanför. Först var det mysigt att ligga nära, nära, nära. Mer kyssar och mer kärlek. Men när man jobbar, studerar, agerar föräldrar och har ett liv präglat av fullt ös behöver man sömn och stor plats att sova på. Avskildhet. Lugn.
Gatan vårt hus ligger på är K-märkt vilket gör att allt är krångligt; man får inte göra vad man vill utan att det godkänts. Killen som vi hyr huset av är bra - han fixar och ligger på så gott han kan. Jag är en gnällkärring. Suckar och stånkar och stönar. Jag vill inte ha mitt klädskåp i vardagsrummet, jag vill inte ha rörigt och saker i oordning. Vill finna ro och känna att hemma är en avslappnande plats. Snart, snart... Jag hoppas De Som Beslutar kan se till att ge grönt ljus så att det blir ett sovrum innan vintern.