måndag 27 december 2010

Att fascineras av det lilla


Jag och Ilon delade hemligheter och övade att göra pruttljud med munnen en stund medan storasyster sov utslagen på soffan. Han låg på mage på golvet och tittade sig förundrat omkring med stora, vetgiriga ögon. Munnen är nästan alltid öppen och han ser så förvånad och imponerad ut hela tiden. Det kanske är så fantastiskt att se saker för första gången och inte ha en aning om vad allting heter eller vad det används till att man inte kan låta bli att stirra med gapande mun... Det syns så tydligt att han försöker lära känna sin verklighet förstå det lilla av världen han fått möjlighet att möta.

Jag lade honom på rygg framför mig efter en stund och berättade för honom hur viktig han är, hur mycket jag älskar honom. Det leende som kom till svar är svårt att beskriva. Det var ett leende som bara ett barn kan frambringa, så ärligt och rent. Jag vet att det låter klyschigt men han log med hela ansiktet, kroppen och ögonen. Det är mäktigt, tycker jag. Och klyschor har väl sin charm, inte sant?! Det är mysigt att få små stunder på egen hand med varje barn, ibland. Ilon är glad nästan hela tiden men mycket lugnare än Liva någonsin varit. De är nästan varandras motsatser. Det har hänt så mycket med dem båda och de senaste veckorna har Ilon visat vem han är. Jag tycker det är fascinerande när en människas personlighet och unika drag sakta men säkert växer fram lite för varje dag som går.

1 kommentar:

Catti sa...

Barn är fascinerande.. Jag förundras varje dag över lille A's bravader.. Han är så fantastisk!