På en bänk

Idag satt jag på en bänk på torget och drack kaffe. Jag betraktade människorna som gick förbi. De allra flesta såg mycket upptagna ut, stressade och djupt försjunkna i egna tankar. Det var bara några enstaka som stack ut ur den grå massan och kändes... levande.

Jag funderade på vad som dolde sig bakom den strama, kalla och opersonliga yta som präglade dessa  kvinnor och män; finns det något djup där innanför? Finns det någon värme? Gömmer de önskningar och drömmar bakom de hopknipna läpparna och tomma ögonen? När människor är uppslukade av sig själv utstrålar de ingenting, de ser platta ut och blir till ett slags färglösa skal som omsluter någonting svårgreppbart och mystiskt. Vad pågår egentligen där inuti? Den ytan kan bara de människor som står nära skrapa på. För främlingar som mig är det ingenting annat än ett skal.

Jag undrade om jag ser lika tom och färglös ut när jag går i mina egna tankar på kullerstenen i staden? Jag undrade vad människor som dricker kaffe på bänkar eller sneglar över tidningskanter, tänker om mig?