Söndag

Vi åkte till kusten. Jag packade in båda barnen, vagnen och varma kläder. På Mossrosvägen spred sig muffinsdoften mellan tallarna och den krispiga luften målade små ljusrosa fläckar på båda mina kinder. Jag drog ett djupt andetag och vände ansiktet mot solen; värme och kyla i fullkomlig harmoni med varandra! Det var en perfekt höstdag, en sådan dag som så klyschigt omnämnts i poem och prosa tusentals gånger. Färgen på träden var minst sagt spektakulär. Inte ett enda löv likt det andra.

Det känns alltid som att havet helar mig. Det är en märklig känsla som börjar inom mig, långt innanför de lager man kan skrapa fram om man försiktigt försöker ge sig på en del av min yta. Det lager av mig som syns. Tallarna som söndagströtta sträckte sig mot den klarblå himlen fick mig att sluta ögonen. Jag minns att jag undrade om det är möjligt att man får vara så lycklig, som jag är just nu. När vi slog oss ned på picknickfilten och tystnaden talade för sig själv kände jag mig hemma. Jag sparade det ögonblicket inom mig, som så många ögonblick före det här.