En halvtimme

Tystnad. Det är tyst så när som på vinden som viner utanför fönstren. Storasyster är på dagis och jag njuter av att göra ingenting. TVn är avstängd och bredvid mig på soffan ligger ett vackert barn och slumrar. Han ler i sömnen. Jag undrar vad som rör sig inuti den lilla hjärnan... Vad tänker han på? Hur mycket kan ett sådan nytt litet liv ta in och bearbeta? Hur mycket förstår och känner han? Han tycker om att vara nära, nära men är kräsen med vilken som får gosa med honom. Mitt älskade barn.

Igår gick vi ut själva, han och jag. Storasyster stannade hemma med pappa. Hon var noga med att pussa både mig och lillebror hejdå innan vi gick. Som om vi skulle vara borta i en evighet. Jag bar mitt lilla barn i bärselen och kastade oss ut i den kyliga verkligheten. Höstens dofter smekte mitt inre när jag drog ett djupt andetag och lät dem fylla mig och jag kände hur friskheten i luften målade ljusrosa rosor på mina kinder. Det är väl märkligt hur en sådan enkel sak kan kännas så oerhört stor och viktig?

Vi gick på kullerstenen och jag njöt av att lyssna till eftermiddagssuset som präglade staden. Vi gick in i matbutiken och köpte sötmandel, yoghurt och örtskinka. Det skulle bakas bröd på Vendesgatan, nämligen. Ett mörkt choklad med "en touch av havssalt" hamnade också i korgen. En dam stannade och småpratade lite med mig. Beundrade mitt barn och tyckte sig kunna se hur fridfull han var. "Han måste vara ett barn som är tillfreds och har lätt för att falla i sömn. Trygg. Det syns på honom" sade hon. Ja. Det är han nog. Trygg och tillfreds. Jag betalade mina varor och kysste min son på pannan. Hans små fötter hängde och svängde i takt med min kropps rörelser. Vi var ett. Vägen hem kändes alldeles för kort.

Storasyster tjöt av glädje när vi öppnade ytterdörren. Hon kastade sig om min hals och sade "Var är min Ilon? Vad sööööt han är mamma. Så gullig!" Jag tror bestämt att hon hann sakna oss lite, trots att vi bara var borta en halvtimme.