Så föddes min son

Jag vaknade tidigt, med ett ryck. Minnen från kvällen innan vällde över mig och jag mindes min oro. Kände något blött mellan benen, på låren. Likt hösthallonen i mormors trädgård lyste blodet rött på min hand och jag kände paniken stiga inombords. Mitt barn! Rusade upp till toaletten och blodet färgade golvet. Rädsla, förväntan och chock turades om att röra runt i maggropen. Väckte min man med ett skrik och slängde ned det som var ämnat åt BB-väskan i en påse. Vi hade en tid bokad på förlossningen på förmiddagen men klockan visade på halv sex. Full fart in till  stadens sjukhus efter några samtal och ett kärleksfullt hejdå-ses-snart till vår dotter. Med en handduk mellan benen gick jag på skakiga ben de få metrarna från bilen in i hissen till tredje våningen. Jag hade oroat mig kvällen innan, det tryckte på nedåt och jag var osäker på om jag läckte fostervatten. Någonstans inombords kände jag att bebisen kanske ville komma ut, trots att det var nästan fyra veckor kvar till det där datumet; Beräknad förlossning.

Jag blev tilldelad ett rum. Fick på min de snygga kläderna som hör sjukhus till och blev kopplad till CTG:n. Efter ultraljud kunde de inte finna varifrån blödningen kom. Bebisens hjärta slog och jag hade lite sammandragningar. Inte mer. "Vi får väl se varthän det här leder" sade en Barnmorska och jag kunde inte utläsa ur hennes ansikte om hon trodde att vi skulle få vända hem eller om det faktiskt var så att vårt barn tänkte sig att komma ut, lite tidigare. Klockan var sju på morgonen. Vi lyssnade på P3 och sade inte så mycket till varandra. Jag tror att vi var ganska chockade, båda två. Fundersamma. Så småningom började sammandragningarna tillta och jag det började göra ont. Jag var öppen två centimeter. "I det här skedet kan det lika gärna stanna av, som ta fart" sade Barnmorskan till mig. Jag blev irriterad. Stanna av?! Nu hade jag börjat ställa in mig på att det faktiskt verkade som att Lillebror tänkte titta ut. Klockan 10 började mina värkar. Fruktansvärd smärta. Precis så som jag minns, kändes det. Jag ville dö flera gånger. Barnmorskan sade att jag var öppen fyra centimeter - den magiska gränsen var nådd! "Nu tar det nog fart, ska du se." sade hon. Hon erbjöd mig lustgas och jag ville bara gå hem och strunta i alltihop. Bad M att han skulle göra det åt mig och blev arg för att P3 spelade idiotiska låtar vars texter gjorde narr åt hela situationen. Lustgasen var min älskade vän och jag släppte den inte långa stunder. Ibland gick slangen av och jag trodde jag skulle dö av smärta och ilska. Efter en kort stund (som kändes som en evighet, flera tusen år minst...) var jag öppen sex centimeter. Ytterligare en stund av avskyvärd smärta senare skälvde min kropp och hela mitt väsen ville krysta. Jag vrålade på Barnmorskan att jag minsann tänkte krysta nu, trots att hon sade att jag inte fick. Då insåg hon att allting gått snabbare än hon tänkt sig och bebisens huvud var på väg att födas fram. Hjälp tillkallades och den nya barnmorskan hade precis börjat sitt pass. En dusch av fostervatten sköljde över henne och jag krystade en, två, tre...kanske fyra.. gånger innan Ilon halkade ur mig som en hal fisk. "Åh vad jag är lycklig. Jag är så jävla lycklig!" skrek jag (Ja, jag svor en hel del under de timmarna) och fick upp min son på bröstet. Han föddes 12.45, 2775 gram tung och 48 cm lång. Helt perfekt och alldeles ljuvlig. En förälskelse tog fart och känslorna vällde över mig... Helt obeskrivligt vilken kärlek.