En dag i stillhet

Storasyster har varit på äventyr i Morfars trädgård. Hon har plockat blåbär, badat och lekt med katten. Under tiden har jag varit hemma och njutit av ensamtid med min son. En liten, ljuvlig person som jag försöker lära känna.
Jag kan ligga bredvid honom och studera hans nätta lilla ansikte i timmar... Han är så mjuk - precis som en liten persika, och de stora ögonen ser så fundersamma och förundrade ut när han tyst och belåtet ligger på rygg och tittar på allt och ingenting. Det är helt ofattbart att man kan älska så villkorslöst; på sekunden, så fort han kom upp på mitt bröst på förlossningen, vällde känslorna över mig och kärleken till honom var med ens lika storslagen som den till hans syster. Och det trots att jag inte känt honom särskilt länge. Visst är det märkligt?