Ett enda virrvarr utav tankar slåss om utrymmet i min hjärna. Allt jag tänker på handlar om barnet som lever inuti mig. Barnet som växer lite varje dag och snart ska få öppna sina grumliga ögon och äntligen möta vår värld. I 250 dagar har ett barn lyssnat till
alla märkliga ljud som bildar en hemlighetsfull symfoni inuti min kropp och försiktigt lärt känna sitt ansikte. Utforskat näsa, ögon och mun. Om 30 dagar ska vi äntligen få träffa det liv som kärleken mellan två människor frambringat; det frö som såtts av längtan och storslagna känslor ska stå i blom. Det är ganska fantastiskt. Jag kan fortfarande knappt förstå att vår dotter ska bli storasyster. Att vi ska bli en familj på fyra personer, om bara några veckor.
Hela mitt inre längtar efter att städa, förbereda och sova. Jag är trött och tycker att bebisen kan komma imorgon.
Eller om en vecka. Men att vänta i 30 långa dagar till känns outhärdligt.
2 kommentarer:
åh vad spännande, snart är det dags!! :)
Förstår att du längtar! Sista veckorna av graviditeten känns ju längst! :)
Ja eller min pappa var från iran fast jag har aldrig varit där eller så och han dog då jag var 4 år så minns knappt han heller.. Fast läskigt att tänka endå OM man hade vuxit upp där. Kan inte vara kul att leva där..
Skicka en kommentar