En klarblå himmel ovan hustaken lockade fram stadens fåglar ur sina gömmor, saliga av ljuset och ruset det bar med sig. Den kyliga vårbrisen fick huden att knottra sig på armarna och vi såg på varandra med breda leenden. Ljusglimten i hennes grönbruna ögon sade mig allt jag behövde veta just då. Det var kallt.
Hennes mjuka, lena hår mot min kind och värmen från hennes späda kropp kändes ovanligt skönt mot mitt bröst. Det var en sådan där stund som jag kommer att spara för evigt i mitt inre; en stund att plocka fram då ingenting känns bra.
Mitt hjärta längtar efter ljumna dagar utan vare sig kofta eller jacka; dagar då solens värme skänker den där speciella doften åt min rodnande hud. Doften av solsken är oslagbar, så sällsynt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar