Du

Du ligger bredvid. Du ligger bredvid mig, invirad i ett tråkfärgat täcke, ihopkrupen i fosterställning och djupt försjunken i drömmar. Du suckar då och då. Ibland slinker en otydbar mening ur dig och jag rycker till. Du ligger bredvid mig och du känns mycket närmre mig idag än du gjort på många dagar. Ditt hår är alldeles lagom långt och alldeles lagom rufsigt enligt mig, men på tok för långt och på tok för bångstyrigt enligt dig. Jag kan inte låta bli att dra handen genom det, då och då. Vi tycker aldrig likadant. Det händer förstås, men det är inte ofta. Vi har nog aldrig tyckt likadant. Förutom när vi skulle tycka till om oss, förstås. Vi tyckte likdant då. Att det skulle vara vi. Vi två för alltid. Och vi tyckte såklart likadant när vi valde att ge vår ljuvliga dotter sitt liv. Då var vi eniga. Men för det mesta tycker vi olika. Jag ser på dig där du ligger bredvid mig. Fastnar med blicken på dina rosiga kinder då och då. Jag måste avbryta mig i mitt skrivande då och liksom dra med fingret längs med din käke. Len och vass på samma gång. Du är fin och jag älskar dig. Jag älskar dig otroligt mycket trots att vi nästan aldrig tycker samma. Min fina man. Alltid. Nu ska jag stänga ned datorn och lägga mig tyst bredvid dig. Slumra in i takt till dina andetag. Godnatt.