Ur ett inre om en sedan länge svunnen vänskap

Vart har Du begett dig? Jag ropar högt och låter rösten eka mellan husen. Inget svar, bara min darrande röst som vibrerar i luften. Här står jag på samma adress i samma stad och håller hårt i det lilla som finns kvar av det som en gång var. Du syns inte till och hörs inte av men jag intalar mig själv att jag ser Dig i form av en välbekant skugga svepa förbi ibland.

Du letar efter det där ruset - vem vill Du behaga? Jag försöker hålla fast i det vi hade, kämpar men faller ständigt. Jag inser att det är alldeles för sent att säga som det är; sagan om Dig och mig närmar sig sitt slut, bara några få oskrivna blad återstår för oss att fylla innan pärmen tar vid. Jag har varit tyst, försökt känna efter och vänja mig. Jag inser såklart att jag måste stänga av musiken och ta mig ur vår sista dans. Det vet jag när jag ser Dig. Vart har du begett dig? Jag vill inte vara Dig till lags och glömma bort mig själv i ett försök att hålla Dig kvar.