Som det kan bli en måndagskväll

Jag tog bussen till Åhus igår när barnen somnat. Sandra hämtade mig och Caroline vid busshållsplatsen och det var en märklig kväll. Vädret var underligt; ömsom sol, ömsom regn. Vi öppnade en flaska rosé och slog oss ned i sofforna i Sandras föräldrars uterum. Nästa vecka åker hon tillbaka till Holland och det liv hon lever där. En annan värld i ett annat land. Ett liv som skiljer sig ofantligt från det hemma. Vi pratade om allt - om kärlek och relationer, om resor som förändrat oss, om män som kan vara både fantastiska, ljuvliga och svin på samma gång. Vi pratade om livsöden, sorgliga människor och om barn. Det blir lätt så - man öppnar sig och blottar en smula av sitt inre när man befinner sig i ett sällskap man trivs i. När klockan var 23 började jag skruva på mig och funderade på om vi skulle kolla när bussen hem gick. Vi hade ungefär fem minuter på oss att gå 3km - vi insåg att vi inte skulle hinna. Våra vänner sov och vi lyckades inte ordna skjuts hem så jag och Caroline bestämde oss för att gå hem till min lilla by. Vi började gå och det var mörkt, kallt och ruggigt ute. När vi äntligen skymtade mitt hus hade vi gått i 2 timmar och vi hade klarat av en mil. Caroline somnade på vår soffa och jag slängde mig utmattad i vår lilla säng och gav min man en extra puss innan jag somnade nöjd, trots allt, med vår fina måndagskväll och märkliga natt.