En storm tog tag i vårt gula hus och fick väggarna att knaka. Jag tittade ut och såg hur vinden slet och drog i markisen på frisörsalongen. Trädens kala, nakna grenar kämpade mot den väldiga kraften och det såg ut som att de när som helst skulle brista. Mörk himmel. Mörka ljud. Jag låg vaken länge innan jag kom till ro, lyssnade till staden och huset som kved i natten och lät tankarna fritt ta sig till olika platser. Minnen. Rädslor. Det är något mäktigt över en storm. Att påminnas hur liten mänskligheten är. Naturen är stark. Oss övermäktig.
Stormen håller sig kvar men ljuset jagar bort olustighetskänslorna. Det känns mildare, inte lika skrämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar