Den där blicken

Jag sitter i soffan med kalendern uppslagen och planerar mitt liv, den närmsta tiden. Det är mycket på gång hela tiden - precis så som jag vill ha det. Solen lyser in genom det öppna fönstret och solkatterna leker tafatt på vardagsrumsgolvet. En frisk vindpust letar sig in och får håret att fladdra lite, precis vid örat. Det kittlas.

Vi var och provade storleken på ringarna tidigare. De passade efter en enda liten justering - på fredag är de äntligen våra! Jag ringde även kyrkan ytterligare en gång för att få ett svar på ifall de hade en präst som kunde tänka sig att viga oss på stranden - de hade hittat en och vi fick ett preliminärt datum. Nu väntar jag bara på deras bekräftelse och sedan kan jag börja jobba med Save-the-date-korten.

Babysimmet idag gick förresten bra, det var mysigare än vanligt eftersom vi bara var tre barn med föräldrar denna gång. Jag antar att det var många sjuka.
L blir bara duktigare och mer modig för varje gång men fy (!) vad jag avskyr när hon ska "dyka." Att doppa ned henne under vattnet i tre sekunder gör riktigt, riktigt ont i mitt hjärta - särskilt när hon kommer upp igen och ser på mig med en förvånad blick, precis som om hon säger "Vad gör du, mamma?". Den där förskräckliga, undrande och lite oförstående blicken som liksom borrar rakt igenom mig. En blick som får mitt hjärta att brista. Som tur är finns det inga måsten. Som tur väl är kan jag välja att låta bli. Och det gör jag.