Hösten presenterar sig

Det är en söndag, slutet och början liksom så många veckor förut. Vägen till bussen kändes alldeles för kort. Jag ville njuta av hösten som presenterade sig med klar stämma. Min dotter i vagnen slumrade gott i den kyliga luften. Hon verkar alltid så tillfreds när hon får sova utomhus. Då hon får höra fåglarna, vinden som med sin styrka tar tag i någonting på marken och får det att fladdra, rassla och skramla lydigt.

(Bild: Min Syster)
Träden vars kronor som bredde ut sig över mig då jag styrde stegen mot stadens torg neg och släppte sina löv. Det kändes som om det var helt och hållet för min skull. Sakta lossnade de från grenar och kvistar, svävade lätt och graciöst mot bakgrunden, så vackert färgad grå utav stadens hus. Det var vackert, tystnaden låg som ett täcke över kullerstenen. En och annan människa bröt sig ut ur det grå, slog sig fri och spred ett uppiggande sken med sin färgglada själ. De framkallade ett leende hos mig. Löven som så livlöst närmade sig marken skar genom kylan; på samma gång som de såg ut att vara försatta i dvala, med sluten ådring och präglade utav sömn - på samma gång var de så färgstarka, glödande och fulla utav liv.
När jag gick där och sjöng inombords, nynnade på älskade melodier och kände rytmen så väl kom livslusten med ens. Jag kände den rusa genom kroppen, hur den letade sig ut i vartenda litet blodkärl och fyllde mig med en sådan obeskrivlig lycka. Jag tycker om hösten. Och att åka buss, som jag annars drar mig för, kändes med ens mycket, mycket välkommet.