Tystnad. Det susar i mitt inre och någonting slår hål på mig inifrån. Känslorna svallar och ryms inte inuti -jag vill skrika och tömma kroppen på alla dessa motstridiga rytmer som skulle kunna kallas tvivel, glädje, längtan, trygghet och harmoni med ett och samma ord. Jag vill känna tryggheten omsluta mig och vagga mig till drömlös dvala. På samma gång bultar mitt hjärta hårdare än någonsin och lungorna knyter sig, syret hejdas och det svartnar för ögonen. Jag kniper ihop ögonlocken, mascararester svärtar mina kinder och jag hoppas på en mjuk landning efter mitt skoningslösa fall i världsrymdens alla dimensioner. Tystnad. Jag säger ingenting och det är tyst runt omkring. På samma gång som tystnaden är total susar det inuti. Så öronbedövande och outhärdligt men också motsägelsefullt härligt. Livet i mig, som ett rus eller en rejäl fylla - jag slits mellan drömmar och verklighet, mellan vakna och somna. Mitt emellan. Mellanting. Lagom. Jag vill inte ha lagom - jag vill ha allt!
Var det någonting jag sade? Eller var det en fjäderlätt tanke som bara genom att snudda vid mig satte igång en orkan av stormande känslor inuti?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar