Om?

Det är innan snön och våra skratt ekar genom vintermörkret. Vi är långt i från staden. Vi delar hemligheter och dricker oss fulla på stjärnhimmel medan siluetterna iakttar oss vaksamt. Dimman ligger tät, som om den omhuldar oss och vägrar låta oss komma ur vårt rus. Skyddar oss och vaggar oss i en falsk trygghet. Vad väntar där dimman lättar? Inuti mig pulserar musiken, slår hål på alla organ som förtvivlat hamnat i ett paustillstånd och får dem att blöda. Sånger från förr ekar i mitt inre, krockar mot de väggar mitt kroppsskal utgör och får mig att vibrera. Vi ler mot varandra och dina tänder är så vita. Dina fingrar letar efter mina och snart utgör våra händer ett kaos av fingrar som fumligt försöker hitta rätt grepp; vår verklighet har vi för längesedan tappat greppet om och nu står vi ensamma med endast varandra i mörkret.
Vi sprang! Vi sprang så att våra bara fötter glödde heta mot den grå asfalten, präglad av höstregn. Gnistrande fukt i skenet från gatlyktorna. Världen snurrar. Himlen faller ned över oss. Marken sugs in i ett svart hål och vi hamnar på rygg i ett ingenmansland dit ingen annan någonsin kan nå. Det är bara du och jag där. Dina kyssar smälter alla mina isar och jag känner hur klockan tickar inuti mig, ett svagt pickande av liv och tid och kärlek och energi. Vi lever. Vi är här. Våra hjärtan slår och vi måste ta vara på det.