Vi har det bra här ute på landet. Vi hör vinden susa genom kornet på åkrarna. Vi hör korna råma och fåglarna sjunga till solen. Gräset är fortfarande grönt. Människorna är fortfarande vänliga. Verkligheten har ryckt tag i oss, slitit oss ur vår drömvärld. Vi var en helhet i några veckor men nu står vi åter på var sin sida och ropar hjälplöst på kärleken.
Det handlar om att vakna ensam på en nittiomadrass och känna hur kylan biter tag om hjärtat och vrider ur sinnets sista droppar av lyckoruset likt en blöt trasa. Sakta som tårar rinner de längs kinderna innan de droppar ned på trägolvet; studsar likt glaspärlor och hamnar under en gammal möbel som är alldeles för tung att lyfta. Det handlar lite om att känna sig halv hela dagen för att sedan bli hel och känna själen skälva när han kommer in genom dörren med sina mörka ögon som glittrar i eftermiddagsljuset precis då kvällen tar vid. Jag känner mig kluven, vilse. Och om några veckor börjar min egen verklighet med rutiner, vardag, dagis, 551:an in till staden, kaffe i korridoren och en kall lunchlåda som smakar microvågsugn. Jag känner mig vilse, kluven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar