Det var då

Vårvinter i Åhus för något år sedan. Jag minns att det var kallt men inte så bitande, isigt och rått som det är nu.Havet krusade sig i små vackra vågor under gamla brons brädor; präglade av människoskor, väder och vind. Vinden var frisk och det låg lite snö kvar i vassen. Liva pekade på änderna under oss genom mellanrummen i räcket och den friska vinden fick hennes korta lockar att dansa längs med den gröna mössans kant. Det känns märkligt att tänka att Ilon inte fanns då. Det var bara vi tre; Jag, M och Liva. En mysig tid som jag har sparat långt inom mig och i en himla massa fotoalbum. En tid som jag minns med ett litet leende. Nu känns det som att familjen är komplett. Vi fyra mot världen.

Jag satt och tittade igenom fotona från förra året. I början av April satt vi på balkongen med varsin filt om axlarna och njöt av kaffe i morgonsolen. Ett litet människofrö låg i min mage och väntade på att växa till sig och så småningom komma ut, blomstrande och alldeles perfekt. Vi firade Livas födelsedag och pratade om Lillebror, som vi inte visste något om. Jag längtade då. Efter honom. Och jag längtar nu; jag längtar så oerhört efter värme, solsken, vårskor och utedagar i naturen. Men jag har förstått att ännu mer kyla är att räkna med...

Liva för ett år sedan. Vilka små tjocka och söta ben!