Kaffet har perfekt styrka. En lenhet och en hetta på en och samma gång. Sopbilens välbekanta dånande utanför det stora hörnfönstret utgör bakgrundsmusik till denna krispiga, kyliga morgon. Jag öppnade balkongdörren när "vår" koltrast i vanlig ordning kom och hälsade på. Den slog sig ned på räcket och kurade ihop sig. Betraktade oss nyfiket. Fastän jag öppnade balkongdörren flög den inte sin väg. Den satt lugnt kvar på sin plats och tittade på mig med sina svarta, glansiga ögon och det såg ut som att den log mot mig. Kylan bedövade mig och jag stod bara där. En tyst kommunikation mellan mig och fågeln fick tiden att stå stilla. Jag vaknade mitt emellan mina barn i morse. Liva låg vaken tätt intill och klappade mig på armen. Ilon sov med näsan i mitt hår, hans små andetag kittlade i nacken. Vi gick upp och jag kände ett lugn som inte infunnit sig på flera dagar. Det är en ny vecka på ett nytt år. Jag ska ta tillvara på den.
Imorgon vill jag gå en promenad vid havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar