tisdag 7 oktober 2008

Om tiden som går fort och om tystnaden

Jag sitter här själv med tystnaden som enda sällskap. När L precis hade somnat längtade jag efter den där tystnaden och tyckte det var bekvämt med inga ljud alls. Nu när hon bara sovit en liten stund, ångrar jag mig. Jag ångrar mig! Jag vill ha henne här intill, fnissandes och pratandes på hennes alldeles egna språk. Jag vill höra hennes glada utrop och tokiga ljud. Min lilla tjej, som börjar bli stor! Ett halvt år. Tiden går kusligt fort.
Jag gick igenom lite bilder från den tidiga sommaren, då L bara var en alldeles ny liten människa utan några som helst erfarenheter av livet. Hon såg inte alls ut som nu. Det är en helt annan bebis, på de där bilderna. Hon var vår bebis bara. Söt och liten, liten, liten... Nu är L en person, vårt fina fulländade barn, som sjuder utav liv, bus och glädje. Hon har humor och hon uttrycker sig så att man faktiskt förstår henne. Hon är smart. Hon är bedårande! Åh! Jag älskar henne.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Snutte bebis! Nästa vecka ska jag plugga hemma hela veckan! så då kan vi ses kanske??? pusss

Rosa Hemmet sa...

ja visst är det otroligt hur snabbt de växer och utvecklas till egna små personligheter?! :) Mina vänner som har barn säger dock att tiden ibland går för snabbt och att de inte riktigt hänger med, vart tog lilla bäbisen vägen? Men sen kommer ju allt det andra, lära sig att gå, prata och upptäcka saker:) Det är en fantastisk upplevelse att få vara med på! Ha det fint

Anonym sa...

Vi med!!
fam Ljunglöf

Johanna by hand sa...

aaw, de låter mysigt!! ja längtar efter henne nu!! puss till er 2 /sis